Hösten 2008 upplevde vi finanskrisens akuta skede. Nu i höst står vi i stället inför sysselsättningskrisens akuta skede. De löntagare som har svagast ställning på arbetsmarknaden är de som främst betalar, med högre arbetslöshet och lägre levnadsstandard över längre tid.

Produktiva företag har påverkats mycket av finanskrisen och flera stora vittnar om fortsatt stor tröghet i orderingången. Investeringarna fortsätter falla även nästa år och i år sker det största enskilda årets ras i produktionen – minus 5 procent – sedan 1940.

I LO-ekonomernas prognos nu i september ser vi ljusglimtar för tillväxten, men arbetsmarknaden ter sig mycket dyster framöver. Arbetslösheten stiger till dryga 11 procent 2011. Vi bedömer att Sverige kommer att förlora hela 250.000 jobb i krisåren.

I detta läge lägger snart den borgerliga regeringen sin budgetproposition för valåret 2010. Regeringen har varit senfärdig med att föra en tillräckligt expansiv politik för att understödja efterfrågan och mildra effekterna av krisen för löntagarna.

Starka finanser
Under vintern och våren har LO-ekonomerna påtalat att mer omfattande förslag behövs. Sverige har mycket starka statsfinanser och skulden måste tillåtas öka i en så omfattande kris som denna.  Annars slås arbetskraft och produktionskapacitet ut i en utsträckning som blir mycket kostsam för samhället på sikt.

Budgeten kommer inte att bli så expansiv som vi föreslagit. Ett tillfälligt statsbidrag om 10 miljarder till kommunerna för 2010 har presenterats. Det är bra men borde lagts fram redan i våras. En ökning av utbildningsplatserna för vuxna har också aviserats, men det är likaså sent och omfattningen sannolikt för liten.

Förslagen inom arbetsmarknadspolitiken kan sannolikt i hög grad finansieras från sparande på beslutade anslag som inte gått åt i år. Regeringens dåliga styrning av Arbetsförmedlingen är ett av skälen till att resurser finns över. Det är medel som arbetslösa redan borde ha fått del av.

Ett skämt?
1.000 platser föreslås i arbetsmarknadsutbildningar per månad, vilket framstår nästintill som ett skämt. Både samhällsekonomi och individer vinner på att kompetensen höjs när tid till studier så tydligt finns. Arbetsmarknadsutbildningar och vuxenutbildningar har båda sin roll att spela genom krisen.

Under den ytterst tveksamma rubriken ”jobbpolitik” kommer regeringen fortsätta med ett fjärde steg av sänkt inkomstskatt för dem som har arbete – det så kallade jobbskatteavdraget. Beloppet blir cirka 10 miljarder kronor i permanent försvagning av statens inkomster per år, utöver de redan cirka 60 miljarder kronor som tidigare likadana sänkningar medfört.

Bortfallet av skatt försvårar möjligheterna både till god kvalitet och räckvidd av välfärdstjänster på sikt. Det leder också till problem att kunna finansiera god inkomsttrygghet vid arbetslöshet. En god sysselsättningseffekt nu kommer av insatser på statens utgiftssida, eller av exempelvis riktade skatteavdrag såsom ett ROT-avdrag till fastighetsägare.

Tre drag
Slutligen vill jag lyfta fram tre drag i den borgerliga regeringens inriktning av den ekonomiska politiken.

För det första: allt mindre av det som produceras i ekonomin omfördelas via det offentliga. Ett tydligt uttryck för det är att skattekvoten, det vill säga skatteintäkternas andel av BNP, går från att ha varit 49 procent 2006 till att bli 46,5 procent i år. Regeringen har ambitioner att gå längre ner, vilket statsministern tydligt uttryckt.

Dessutom gynnar skattesystemet alltmer kapitalägare framför löntagare. Fastighetsskatten har sänkts kraftigt för de högst taxerade villorna. Det har lett till en förmögenhetsomfördelning av stora mått. Förmögenhetsskatten har helt avskaffats i stället för att göras om på ett klokt sätt.

För det andra: sysselsättningen ska öka långsiktigt genom att löneläget sänks för arbetskraft i branscher med svag utveckling av produktiviteten, jämfört med andra. Det kan uppnås genom att ersättningsnivån för de som är arbetslösa sänks med olika medel. Jobbskatteavdraget, lågt tak i arbetslöshetsersättningen och högre egenavgift för medlemmar i a-kassor med hög arbetslöshet, är de tydliga steg som den borgerliga regeringen tagit.

Detta går på tvärs med solidarisk lönepolitik och den väl fungerande lönebildning vi nu har som utgår ifrån hela ekonomins samlade produktivitetsutveckling.

För det tredje: En hög facklig organisationsgrad ska inte underbyggas av staten. Lönebildningen ska decentraliseras och flexibiliseras genom minskande facklig styrka. Fördelningen av produktionsvärdet mellan arbete och kapital förskjuts till kapitalägarnas fördel. Regeringen agerar inte för att hindra den snabbt fallande organisationsgraden som följt deras chockhöjningar av a-kasseavgiften, främst för personer i LO-yrken.

På tvärs
Regeringen har i arbetslöshetsförsäkringen inrättat ett avgiftssystem som går helt på tvärs mot klok konjunkturpolitik. Det leder till höjda genomsnittliga avgifter till a-kassorna när arbetslösheten stiger, vilket ytterligare undandrar efterfrågan när den egentligen behöver späs på.

Kritik har rests mot detta, inte bara från LO-ekonomerna. Regeringen utformar inte sin ekonomiska politik baserad på högsta vetenskap som de påstår, utan självklart utifrån sina borgerliga värderingar.

Budgeten kommer att präglas av regeringens medvetna ekonomisk-politiska högerlinje, förklädd i en retorik fylld av arbetarrörelsens ord som dock allt fler förhoppningsvis ser igenom.


Lena Westerlund

LO:s chefsekonom