BOKNOTIS. Minns man mer av sin barndom ju äldre man blir? Jag hoppas det, att barndomen ska stiga upp ur glömskan likt ett sjunket Atlantis, och träda fram i all sin kraft.

Men en minneskapacitet som den franske författaren Pierre Magnans kan man nog inte hoppas på.

Magnan, född 1922 i Provence, framträder i romanen Kyndelälskaren som en arbetarklassens och det lantliga sydfrankrikes egen Marcel Proust.

Utdöda yrken
I en heroisk minnesakt tar Magnan upp kampen med dödens allsmäktighet och frambesvärjer en för alltid förlorad värld, i en berättelse skriven mot en fond av starkt förgängelsemedvetande.

Om Proust beskrev överklassens kultur och elegans så är det här istället kroppsarbetets sensuella skönhet som väcks till liv, när Magnan med häpnadsväckande detaljskärpa skildrar en rad numer utdöda yrken och levnadsmönster och låter de sedan länge döda få liv i texten. 

Prosan är sträv och satserna korta, i kontrast till Prousts vindlande meningar, men precis som hos Proust sväller textens minnen av dofter, färger och ljud till en sinnets lovsång över livet och den tid som flytt.

Ner i avgrunden
Romanen slutar när författaren vid tolv års ålder lämnar skolan.

”Naken till kropp och själ som ett nyfött barn ska jag stiga ner i människornas avgrund. De kommer inte att skona mig.”

Roman: Kyndelälskaren.
Författare: Pierre Magnan.
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag.
Översättning: Dagmar Olsson.

Anna-Karin Palm
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn