Foto: SCANPIX  
   

RESEBREV. Välbärgade ryssar gillar att skaffa hus i Repino, f d  finska Kuokkala på Karelska näset.

 

Stranden är ganska tom, skräpig. Bildäck, flaskor. En stor bilväg löper precis bakom. Vattnet är inte kallt, men ogenomskinligt, smutsigt. Måsar guppar i vågorna. Finska viken är förorenad här, värre än på svenska sidan och det är bara oupplysta fattiglappar som badar.

De som har råd låter sina barn bada i en inomhusbassäng på ett hotell med vattenfall och äventyrsbad för 300 rubel, motsvarande 100 svenska kronor, en ansenlig summa, särskilt med ryska mått mätt.

 

Skogen är lerig och sopig, man kan se en del hus stå och förfalla med igenspikade fönster. Datja nr 8 står det på målat på ett. Det är de gamla statliga datjorna som på sovjettiden hyrdes ut förmånligt till priviligierade genom författar- eller journalistförbunden.

 

Huset jag bor i är också minst sagt förfallet. Mannerheims stora gamla datja som i 48 år fungerat som gästhem för journalister. Nu sjunger det på sista versen.

 

På sista versen

Att bo här är inte dyrt. Det är smutsigt, halvtomt. Föreståndarna är 76 och 82 år men pigga, rörliga, även om de inte orkar hålla vare sig det gamla huset eller rummen i skick längre.

 

Det finns inte längre pengar till städning, inget varmvatten, dörren till klädskåpet har ramlat av, fönsterrutan är spräckt och tejpad. En av de två toaletterna är ur funktion, golvet därinne har fallit samman berättar värden Anatolij och det står en doft av urin kring köksregionen. Huset kommer snart att tas ifrån dem.

Jag frågar när de kommer att få stänga igen. Ingen vet, säger Marina, värdinnan. ”De nya cheferna väntar på att de gamla (journalisterna) ska dö ut, och de yngre behöver inte stället. De reser utomlands istället. Till Turkiet, Spanien.” 

Nu ska vi äta

Jag sitter vid den gemensamma telefonen med nummerskiva, framför vilken det hänger lappar: tänk på att det är en tjänstetelefon – inget samtal bör överstiga tre minuter. När man lyfter luren tänds automatiskt lampan ovanför det lilla telefonbordet.

 

Marina pratar med mig: ”Själva är vi barn av belägringen. Vi fortsatte vara hungriga ända till 1960. När är du född? Ända till 1960 kunde vi inte äta nog, vi brukade lägga undan pengar och säga till varandra: Nu ska vi äta!”

Hon säger att livet i Ryssland blivit mycket sämre, det var fattigare förut men alla var lika. Nu har några det bra, yngre, som lyckats ordna det för sig. Hon förlorade sin mor och syster under belägringen av Leningrad; krigen och kriserna har avlöst varandra och nu är det krig igen, Georgien.

 

”Vi förbannar Gorbatjev”, säger hon. ”Och Jeltsin. Vi frågar oss varför det här landet ska prövas så. Det är som om det sitter en djävul däruppe och styr”.

 

Upptäcktsfärd och mardröm
Huset är byggt av grönmålade stockar och syns knappt där det ligger i skugga, omgärdat av en skogig, igenväxt tomt.

 

Andra hus i grannskapet syns desto mer: närmsta grannen är en gedigen rosa sommarvilla som ägs av en känd skådespelerska. Och nere vid vägen ligger ”Diplomatbyn”, ett inhägnat, bevakat villaaområde där alla hus är mindre palats, vart och en unikt med blåa, plommonfärgade eller gröna tak, runda torn och jugendbalkonger. 

En promenad i Repino är en arkitektonisk upptäcksfärd. Eller mardröm. ”Nya” (nyrika) ryssar med obegränsade resurser har låtit fantasin styra.

 

Ett jättelikt hus på en mycket stor tomt liknar ett fort, har drag av jakttorn, byggt i gult stockvirke med en palissad av gula stockar mellan pelare i dyrbar, blank sten, allt krönt med svart konstsmide. En annan villa i alphyddestil har en lång utbyggnad i ett teakliknande träslag som i storlek och prakt för tankarna till en konsertsal.

 

När jag frågar om det märkliga huset berättar Marina att utbyggnaden rymmer en bassäng. Det är modernt, ser jag, med panoramafönster så höga att de skulle kunna vetta mot hisschakt. De rika ryssarna har det rent och prydligt innanför staketet med blomrabatter och snaggade gräsmattor, men utanför det egna territoriet lämnar de tomflaskor och plast i skogen och deras ungdomar kör en sorts fyrhjuliga terrängmotorcyklar som förvandlar marken till lervälling.
 

Maria Zennström

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn