Foto SCANPIX
 

RECENSION. Bernt-Olov Anderssons Balladen om Big O är till formen en ungdomsroman i bruksmiljö cirka 1965. Och som sån funkar den utmärkt. Huvudpersonen Olas inre och yttre kamp för att bevara sin identitet och begripa de negativa krafter som präglat honom är varken enkel eller särskilt framgångsrik. Därför tror man på honom och hejar på honom.

 

Samtidigt har romanen andra dimensioner som gör den till mer än en ungdomsbok. Bakom de glimtvis och ibland drömlikt presenterade stämningarna finns en mogen berättare som fattar vad som står på spel, som har bättre koll på Olas villkor och möjligheter än vad han själv rimligen kunde ha.

 

Känslighet och bitterhet

Big O syftar på sångaren Roy Orbison, han medverkar live i boken och spelar en viktig roll, liksom hela den tidiga sextitalsmusiken, brought to you by Radio Luxemburg. Hans röst, känslighet – och inte minst bejakandet av den inre världen, drömmarnas värld, står som kontrast mot den bittre fadern som förlorat armen i ett valsverk och hoppet långt dessförinnan.

 

Samma mix av vänlighet och elak bitterhet finns inne på Kanthyvlingen, där Ola jobbar treskift. Arbetslaget håller ihop om trix med ackordet och smygsovpauser, men den som sticker ut på nåt sätt måste se upp. Med nöd och näppe undgår Ola att få sitt långa popsångarhår avklippt med plåtsax.

 

Främmande inslag

Men vad som ger boken dess blanka finish är alltså en blick fjärranfrån, som sätter in händelserna i ett större sammanhang. Det kan handla om liknelser hämtade långt utanför sammanhanget: Gitarrlektionen ser ut ”som en socialrealistisk oljemålning”; Picassos målning Guernica dyker upp som jämförelse; Zündappmotorn drar igång ”ett tröstverk av vemodiga toner”.

 

Främmande inslag från författarens hand som vidgar erfarenheten och intygar, lika mycket som berättelsen, att det inte är kört för Ola, att hans liv inte alls är ”lika utstakat som faderns”.

 

Blodomloppet

Och på slutet, efter alla uppgörelser, kostar Bernt-Olov Andersson på Ola en riktig vision:

 

 
   
   

”Han känner att hela stan är en organism: ett hjärta som pumpar friskt blod in i järnverkets alla verkstäder och maskinhallar inför varje arbetspass på dygnet; som pumpar ut det syrefattiga blodet till de enkla brukslägenheterna vid alla skiftbyten. Aborrfiske, vedhuggning och kaffedrickning i syrenbersåer eller på varma brotrappor är sysslor som gör blodet rött igen. En evig kretsgång där de asfalterade gatorna, vars namn upphör vid järnverkets portvaktsstugor, är den breda, röda aortan, medan de smala gångarna mellan välskötta trädgårdar och vedbodar är organismens allra finaste kärl. Ola kan se blodkropparna framför sig: de röda på väg bort, de blå på väg hem.”

 

Roman: Balladen om Big O.

Författare: Bernt-Olov Andersson.

Förlag: Reptil.