Kvinnorna blir färre på Volvo

Carola Andersson har sett hälften av arbetskamraterna försvinna. På några månader har 1.000 metallarbetare blivit uppsagda på Volvo Lastvagnar i Umeå. Många av dem som är kvar får vara hemma ett par dagar i veckan.

– Vissa dagar är det här lite av en spökfabrik, tycker hon.

Parallellt med uppsägningarna investerar Volvo i fabriken. En ny lina med 180 robotar byggs upp.

– Tittar du till höger ser du dina gamla arbetskamrater gå ut från fabriken. Tittar du till vänster så ser du när robotarna packas upp. De ska bwli dina nya arbetskamrater. Jävligt tråkiga, men effektiva.

Carola Andersson har jobbat som undersköterska och rallare på inlandsbanan. Hon har jobbat några år på ett maskinsnickeri. Och så hade hon ett beredskapsarbete på ett kontor ”men det var inte min grej”.

Hon kommer från Storuman i Västerbottens inland. Då kan man inte vara kräsen. Man tar det jobb som finns.

För 15 år sedan flyttade hon till Umeå och började jobba som svetsare på Volvo Lastvagnar. Utbildningen hade hon skaffat sig i Storuman redan 1981, men inte använt tidigare.

Hon klämde ur sig kritik och blev invald

Den fackliga karriären började med att hon ”klämde ur sig nån kritik” mot gruppstyrelsen på ett fackmöte. Det slutade med att hon själv blev invald.
Sedan två år tillbaka är hon sekreterare i klubbstyrelsen och jobbar fackligt på heltid.

Hon har inte fått någon mjukstart.

– Det har varit ganska hektiskt, medger hon.

I höstas kom det första varslet, 602 metallarbetare. Så kom nästa, 485 till. Och nästa, 320 till. Då var Carola själv en av dem som stod på tur att sägas upp.

– Jag såg arbetslösheten i vitögat. Då kom också de känslorna in i bilden, konstaterar hon.

Det varslet drogs tillbaka när en majoritet av IF Metalls medlemmar röstade för ett krisavtal.

Men de två första varslen verkställdes. Ingen av de uppsagda finns kvar, även om några har uppsägningstid till augusti eller september.

– Väldigt många mår dåligt – de uppsagda men också de som blir kvar. De förlorar arbetskamrater och de ser tryggheten svikta. Även om de har jobbet kvar så kanske de ska utföra arbetsuppgifter som de aldrig har drömt om. Och som kan bli påfrestande för dem som kanske har ont i axlar eller knän.

Erfarenheterna från Röda Korset kommer väl till pass

Carola Andersson har gått en hel del fackliga utbildningar – men efter varslen har hon kanske haft mer glädje av andra kunskaper och erfarenheter.
Hon var utbildare i krigssjukvård i hemvärnet och Röda Korset i 20 år. Där gick hon en del krishanteringskurser.

Det har hon haft glädje av när hon ska försöka stödja dem som blir av sina jobb.

– Jag har fått plocka fram sånt som jag nästan hade glömt bort att jag kunde. Vissa stunder är lagar och avtal det jag minst håller på med. Det har varit mycket känslor här det senaste halvåret.

Kollegorna i klubbstyrelsen sitter inne med mycket erfarenhet. Flera av dem var med redan under 90-talskrisen. Men då blev färre uppsagda – och de var snart tillbaka på fabriken igen.

– Det finns fruktansvärt mycket rutin i klubbstyrelsen – men jag ser på de andra att det här tar på dem riktigt ordentligt.

Själv har hon några nära väninnor som jobbar med krishantering. Dem kan hon prata med när det blir jobbigt, liksom med kollegorna.

– Och sen går det tyvärr ut över dem som finns hemma ibland, konstaterar hon.

När hon sökte jobb på Volvo fick hon höra av folk i bekantskapskretsen: ”Du som är tjej får jobb på en gång.”

När hon började hade hon två kvinnliga kollegor på plåtavdelningen.

För några år sedan jobbade Volvo intensivt med att öka andelen kvinnor. Före krisen var den uppe i 13 procent som mest.
Efter uppsägningarna har andelen kvinnor halverats.

– Vi har fått hög medelålder i fabriken och väldigt få tjejer, konstaterar Carola Andersson.