Strejkmöte i Lilljansskogen i Stockholm 1909.                                                  Foto: SCANPIX
 

 

–Ta vara på bären i skogarna. Bärsaft blandad med vatten ger näring när barnen inte kan få mjölk. Försumma inte heller tillfällen till fiske, uppmanar Sågverksindustriarbetareförbundet sina medlemmar.

Storstrejken har just brutit ut, och tonen i förbundets råd är karsk. ”Envar har rätt att plocka så mycket bär han vill (—). Bär är närande föda”.

Vid sågverken ligger timret kvar i vattnet. Bara på några platser i landet lägger strejkbrytare upp stockarna. De skyddas av polis.

I den tidning som Landssekretariatet ger ut varje dag under strejken läser sågverksarbetarna om hur fabrikerna stannar i hela Sverige. Också oorganiserade arbetare ansluter sig, från lykttändarna i Stockholm till sadelmakarna i Tidaholm. 300.000 har satt sig ner, trots att LO-förbunden bara har omkring 160.000 medlemmar.

Arbetsgivarnas lockouter och krav på sänkta löner har rört upp känslorna länge. En storstrejk var nära redan 1908, men LO:s ledare undvek striden.

Nu är det äntligen arbetarnas tur att ge svar på tal. Strejktidningen heter just ”Svaret”: Strejken är ett bestämt nej till fler försämringar.
Ännu några dagar ska hoppet om en snabb framgång leva. Ingen utländsk storstrejk har varat i mer än åtta dagar, så avgörandet borde inte vara långt borta. När hela landet står stilla måste väl regeringen gripa in?

Men bakom Sågverksindustriarbetareförbundets maningar till kamp kan man redan ana att striden blir ojämn. På varje plats där lockout eller strejk råder ska en strejkkommitté tillsättas – och en nödhjälpskommitté. Dit får den familj vända sig ”hos vilken livsmedlen så tagit slut, att man där står inför ren uthungring”.

LO, med ordföranden Herman Lindqvist i spetsen, undvek inte en storstrejk 1908 utan skäl. Facket hade inga ekonomiska reserver. Lindqvist såg framför sig hur nöden skulle tvinga arbetarna tillbaka till fabrikerna. Där skulle de få acceptera sänkt lön – och tvingas skriva under löften om att inte vara med i någon fackförening.

1909, ett depressionsår med stigande arbetslöshet, är läget egentligen ännu sämre. LO söker inte striden. Det gör i stället arbetsgivarna.
Förutom sänkta eller oförändrade löner vill de slå fast sin rätt att leda och fördela arbetet – sin makt över arbetsplatserna. Och de har råd med lockout. I en lågkonjunktur är den ett sätt att tömma överfulla lager.

Den 14 juli ställer SAF:s direktör Hjalmar von Sydow LO inför ultimatum. I en rad konflikter (de flesta av dem lockouter) måste facket godta arbetsgivarnas villkor, annars hotar en massiv lockout av LO:s medlemmar.

LO har inget val. Att göra ännu fler eftergifter vore att utplåna sig själv. Och ute i landet är entusiasmen över strejken stor. Sammanhållningen är stark, disciplinen likaså. Från arbetare i andra länder, särskilt Tyskland, kommer ekonomiskt stöd.

Men pengarna räcker inte på långa vägar. De två första veckorna betalas inget strejkunderstöd alls. Sedan får de hårdast drabbade en liten, behovsprövad ersättning.
 

Mot sig har de strejkande hela det etablerade samhället. Rättsväsendet, polisen och militären, som skyddar strejkbrytarna. Den borgerliga pressen. Och regeringen, som inte vill medla, utan väntar ut arbetarnas nederlag.

Möjligen gör LO ett taktiskt misstag då järnvägarna undantas från strejken, som inte får full ekonomisk effekt. Men det spelar ingen roll för utgången. Om en av de stridande är utan mat blir kampen hopplöst ojämn.

Under hösten avvecklas strejken stegvis. För LO:s del blir den ett bittert nederlag. Både LO-förbunden och socialdemokraterna tappar en stor del av sina medlemmar, och tusentals svartlistade arbetare tvingas emigrera.
 

Någon formell fred sluts aldrig efter storstrejken: LO är en alltför tydlig förlorare för att vilja bekräfta nederlaget i en uppgörelse. Det ska dröja till Saltsjöbaden 1938 innan LO möter SAF i förhandlingar nästa gång.

Men i ett hundraårigt perspektiv är de strejkande inte bara förlorare. I minnet lever kanske främst deras obrutna moral. De höll ut längre än någon tidigare storstrejk varat. För senare generationer visade de förstås hur viktiga strejkfonder är för facket – men också vilken styrka som ligger i sammanhållning.

 

FAKTA / Storstrejken 1909 dag för dag

Juli: Lockouter och strejker pågår vid en rad arbetsplatser inom massaindustrin, vid Munkfors järnverk och i konfektionsindustrin. Striderna gäller lönesänkningar, arbetstider och krav på kollektivavtal.

14 juli: Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) meddelar att 80.000 LO-medlemmar kommer att lockoutas från den 26 juli och ytterligare 80.000 den 2 augusti, om inte konflikterna löses på arbetsgivarnas villkor.

26 juli: LO svarar med att varsla om storstrejk.

4 augusti: Storstrejken inleds. Anställda vid järnvägarna och i sjukvården undantas. Som mest är nästan 300 000 arbetare i strejk eller lockoutade.

30 augusti: Regeringen säger nej till krav på medling.

3 september: LO börjar avveckla stejken mot arbetsgivare som står utanför SAF.

29 september: LO beslutar att koncentrera stiden till gruvor, järnverk och skogsindustrier. Antalet strejkande minskar.

December: De sista lockouterna upphävs