Bild:

Montör Yvonne Spring har inget körkort. – Man behöver bara montörkörkort för att kunna bygga bilar, så det har jag.
 

En efter en fick de ett kuvert i handen. Vissa gick tillbaka till bandet – andra gick ut.
– Till och med jag mådde dåligt den dagen, säger Yvonne Spring, montör på Volvo Personvagnar i Torslanda. 

Volvomärket lyser på den mörkblå rocken när Yvonne Spring kommer fram och hälsar med ett rejält handslag. Hon har precis monterat ihop dagens sista baklucka. 600 om dagen brukar det bli. Den fräna doften av ny bil ligger tät i hela lokalen, där rader av färdiga fordon väntar på tankning.

Yvonne Spring brukar tänka, särskilt när hon är utomlands och ser en 240, att kanske har hon varit med och gjort någon detalj på just den bilen.

– Man har ju en yrkesstolthet, säger hon.

Vanligt mönster
22 år har det blivit på fabriksgolvet i Torslanda. Från början var tanken att hon skulle stanna som längst ett år.

Men det är ganska typiskt, det får man klart för sig om man läser etnologen Björn Ohlssons avhandling Vi som stannade på Volvo. Många av de arbetare som har jobbat i flera decennier på fabriken planerade också att stanna bara en kort tid. Sedan har åren på något vis rullat på.

När Yvonne Spring sökte jobbet såg hon stora maskiner och starka karlar inuti sitt huvud. Därför tänkte hon att ”detta kommer aldrig att gå”.

Men hennes bild av vad fabriksarbetet innebar kom på skam. Arbetsstyrkan bestod av båda könen och mängder av olika nationaliteter.

En andra familj
Yvonne Spring minns med imponerande precision alla viktiga årtal och datum från sin tid på företaget. Till exempel att hon slutade på sitt gamla jobb som kassörska i en butik fredag den 13 februari 1987. Den 16 februari samma år började hon på Volvo. Då var pallställen så fyllda med material att de räckte upp till taket.

– Den dagen vill man ju komma ihåg. Det var en måndag. Det var det förresten i år också, säger hon.

Under hela första året längtade hon till måndagen varje gång det blev helg. Arbetskamraterna blev snart en andra familj som hon umgicks med nästan lika mycket på fritiden.

– När vi jobbade skift och slutade tolv var vi ett helg gäng som åkte till Lillebybadet och grillade korv. Det var mitt i natten. Kolsvart var det.


Äktenskapsförmedling
Än i dag umgås hon med några av de gamla arbetskamraterna.

– En av dem är min allra bästa vän. Det är han verkligen, säger Yvonne Spring med eftertryck.

Volvo har kallats för Sveriges största äktenskapsförmedling. Och Yvonne Spring hör till den stora skara som träffat en kärlek på fabriken.

– Han var instruktör, vi kallade lagledarna så på den tiden, och den första jag mötte här. Honom levde jag faktiskt med i sju år sedan.

I början var det jobbigt att stå på ett rullande underlag hela arbetspass.

– När jag kom hem och lade mig i sängen tyckte jag att hela sängen rörde på sig, säger Yvonne Spring.

Men hon vande sig snabbt. Bytet från kassörsjobbet till Volvofabriken innebar också att lönen växte rejält. Årsinkomsten ökade från 75 000 kronor till 130 000.

– Detta var 1987 alltså, så att ingen tror att det är vad jag tjänar i dag, säger hon och skrattar.

Produktionsstopp
Bakom henne har produktionen på banan avstannat för dagen. En underleverantör har inte levererat varor tillräckligt snabbt. Ett produktionsstopp på två dagar väntar.

– Jag brukar vara den första som går hem då, säger hon.

Men i stället visar hon vägen till personalrummet. Hon tar fram sin vita pärm där hon samlat gamla fotografier. De flesta är tagna när de sista 240:orna monterades i maj 1993.

Det krävdes, då som nu, tillstånd för att fota i fabriken. Det hade Yvonne Spring skaffat även när den dåvarande koncernchefen och styrelseordföranden Pehr G Gyllenhammar gjorde ett besök på fabriksgolvet. Bilden väcker visst intresse runt bordet, men Yvonne Spring tar det hela med ro.

– Gyllenhammar är väl inte mer människa än jag.

PG gjorde intryck
Och om hon jämför med hur det är i dag så kändes cheferna närmare då. P G Gyllenhammar gjorde intryck för att han med jämna mellanrum kom in på fabriken och pratade med folk.

– Jag hälsade på honom redan andra veckan jag jobbade här inne. Han var mer en av oss. I dag är det inte så. Fast nu har jag hört från några av de högre cheferna att vår nya vd Stephen Odell tydligen ska vara lite som P G. Han var här nere för ett par veckor sedan och då sa en av cheferna sedan att han inte ville prata med dem. Han ville prata med oss.

I Björn Ohlssons avhandling talar de medverkande om en särskild Volvoanda, en slags mentalitet som fanns under Gyllenhammars tid. ”Familjekänslan” var stark, och ingen kan komma ihåg riktigt när den speciella andan försvann.

Allvarligare
Stefan Pålsson är montör i samma lag som Yvonne Spring.

– Det har blivit så mycket i dag att cheferna inte ser världen utanför deras fönster. Gyllenhammar vågade ändå visa sig här nere på golvet, säger han.

Han tycker att stämningen på golvet har blivit allvarligare.

– Förr kändes det som en friare arbetsplats. Nu om du gör något fel blir du uppkallad till chefen direkt, om du gör något som är emot reglementet, säger Stefan Pålsson. 

Ökade krav
Kraven på lönsamhet och effektivitet har ökat med åren. Yvonne Spring känner att jobbet blivit hårdare i takt med vinstkraven.

– Klarar du inte att stå på banan har de inget jobb för dig. För 20 eller 25 år sedan värdesattes även dem som redan arbetat på ett ställe i 20 år. De fick ett lättare jobb. I dag finns inte det längre.

Hon har svårt att ta till sig politikernas ambition som går ut på att få folk att jobba längre än till 65. Själv vill hon sluta vid 60 för att orka leva ett bra liv som pensionär.

– Du har väl sett den där reklamen på tv med Lena Endre där hon säger att man ska leva länge?

Hon tror inte att en nyanställd på fabriken i dag skulle stanna i 20 år framåt.

– Nej, inte en chans. Jobbet var mjukare förr, säger hon.

Segt virke
Förslitningsskador är mer regel än undantag inom industrin. För tillfället har 44-åriga Yvonne Spring ont i nyckelbensfästet. Hon klagar inte, utan säger att man lär sig att leva med sina krämpor.

– Men jag är la av segt virke, antar jag. Jag är storrökare och inte den som har klippkort på gymmet direkt. 

Fast det senaste året har varit tufft.

Före jul blev 1 800 kollektivanställda av med sina jobb som en följd av lågkonjunkturen. För Yvonne Spring, som genom åren har gjort sig känd för att vara en glad och tålig person, blev det den jobbigaste tid hon någonsin upplevt på företaget. Flera av kamraterna i hennes arbetslag fick sluta. Det kändes tomt när banan ändå rullade vidare.

Hon minns särskilt tisdagen den 9 december, då var och en gick upp till chefen för att få besked om utsikterna till fortsatt jobb.

– Alla kom ner med ett vitt kuvert. Vissa av oss gick tillbaka till bandet, andra gick ut. Visst har jag blivit luttrad genom alla dessa år, men till och med jag mådde dåligt den dagen, säger hon.