Bank of England i april 2008. Foto MATT DUNHAM
 

ESSÄ. Det susar i säven, de underfundiga berättelserna om den excentriske Paddan och hans vänner Mullvaden, Vattenråttan och Grävlingen lär ha sålts i över 25 miljoner exemplar i 70 länder.

Att bokens författare, Kenneth Grahame, också var sekreterare vid respektabla Bank of England på Threadneedle Street i London, det är det däremot inte alla som vet. Och  ingen vet varför sa han plötsligt upp sig, med orden: ”You are no gentleman!”

Kenneth Grahames barndom var inte den lättaste. Hans mamma dog i scharlakansfeber. Pappan klarade inte av att ta hand om barnen, som istället fick flytta till sin mormor.

”Granny Ingles” bodde nära floden Thames, och där tillbringade Kenneth Grahame några lyckliga år. Där fann han också en närhet till djur och natur som skulle bli bestående.

Han tog sig in vid Oxford, varefter han sökte jobb hos Bank of England. Där kom han att stanna i trettio år, samtidigt skrivande både prosa och poesi i bankliggarna, tills han sa upp sig i juni 1908.

Mer än "hälsoskäl"
John Keyworth, curator vid Bank of Englands eget museum, letar upp och visar mig resultatrapporten från Grahames inträdesprov. Det är toppbetyg överlag, inte minst för skrivprovet, där en essä om Indien gav Grahame rekordhöga 95 poäng av 100. Keyworth önskar att essän gick att hitta, men den är sedan länge försvunnen.

Han har däremot andra spännande papper, som hållits hemliga från 1908 till idag. Här finns uppsägningsbrevet, där Grahame säger att arbetet är så ansträngande att han riskerar ”fortsatt försämring av hjärna och nerver”.

Och visst var han lite sjuk ibland. Dessutom hade han, några år tidigare, med nöd och näppe överlevt en skottlossning i banken. Så det är inte konstigt att de flesta av hans biografier säger att han slutade vid banken av hälsoskäl.

Men var det så?

Keyworth har också hittat breven från bankens doktor, som inte fann några medicinska belägg. Och intressantare ändå, ett brev från W. Marston Acres, som arbetade med Grahame 1908, skrivet 1950 till en av Keyworths föregångare på museet.

Acres skriver att det ”hade ingenting att göra med dålig hälsa, utan med … översittarfasonerna hos en direktör”.

 
  Walter Cunliffe. Detalj av oljemålning. Foto SVEN CAHLING
   

Vem var förebild till Paddan?
Direktören, och bankens blivande guvernör, hette Walter Cunliffe. Keyworth berättar att han var känd som ”tyrannen i City”, och pekar på en väldig målning på väggen ovanför oss.

Där påminner Cunliffe faktiskt om Paddan, så som jag minns Peter Harryson i Stockholms Stadsteaters uppsättning 1992. Men Keyworth tror inte Paddans förebild var Cunliffe, utan Grahames son Alastair, till vilken han skrev berättelserna. Eller rättare: en varning till sonen om hur man kunde bli om man inte aktade sig.

Grahame var en blyg och känslig person, säger Keyworth, och erinrar om att som sekreterare var han också bankens juridiska samvete. Kanske ville Cunliff göra något som Grahame ansåg oetiskt?

Vad som än hände lämnade Grahame banken bakom sig och gick. Säkert längtade han till djuren vid floden. När en amerikansk litteraturprofessor besökte honom ett par år senare sa han:

 

”Varje djur är ärligt. Varje djur är uppriktigt … Jag tycker bättre om de flesta av mina vänner bland djuren än jag tycker om de flesta av mina vänner bland människorna.”

Sven Cahling
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn