Foto JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX
   

KRÖNIKA. Varje morgon ser jag dem. Tysta, litet rädda, överblivna. Blickarna i backen, försagda. Som om de var i vägen.

De står utanför Domus och väntar på att klockan ska bli åtta och svängdörrarna äntligen börjar snurra.

 

Morgontidiga, vakna sedan timmar står de där, i ur och skur. Vinter som sommar. De väntar.

De är vårt samhälles osynliga. Överallt finns de. Men ingen ser dem. Ingen bryr sig.

De har blivit över i en kultur som ohämmat och frustande vällustigt dyrkar ungdom, som hyllar yta och hedonism.

En kultur som bara vill se färskt kött, välsvarvade ben och uppumpade muskler.

Ohöljd åldersrasism
Sverige är inte enbart ett alltmer rasistiskt land som vill att invandrare enbart ska vara tillfällig arbetskraft utan medborgerliga rättigheter och som när som helst kan skickas tillbaka.

Sverige är dessutom ett ohöljt åldersrasistiskt land.

Vem ser dem?
Har du sett henne? Damen som kommer gående med sin rollator bland varuhusets rader av varor?

Vem ser de två männen med likadana kepsar som sitter på torgsoffan? De sitter där flera timmar varje dag bara det inte regnar.

Hur längesedan var det du själv spontant började prata med en människa som var över sjuttio år? Såg deras blick?

Vet att de inte syns
Sveriges pensionärer är det osynliga folket. Ett rynkigt ansikte har blivit detsamma som ett osynligt ansikte.
De sitter i sina köksfönster och tittar ut. Timmarna är långa. Dagarna korta.

De är ofta ensamma.

Många känner sig obehövda, kanske till och med onödiga.

Ålderssegregeringen har antagit fasansfulla proportioner. Och de vet att de inte syns – inbilla er inget annat.

En gång i veckan kommer hemtjänsten på snabbvisit och svabbar bort den värsta lorten.

Den färdiglagade och plastiga maten langas in i kylskåpen paketerade i folielådor och smakar apa.

Försämringar överallt
Samtidigt försämras deras ekonomiska villkor systematiskt.

Den gamla tanken att en människa som arbetat och slitit ett helt liv ska ha en tryggad och lugn ålderdom är skrotad.

Pensionerna blir allt tunnare, dränerade av inflation och därtill nya och fiffiga sätt att räkna ut den pensionsgrundande inkomsten.

Färdtjänsten är dyrare.

Läkarbesök, mediciner och hyror sväljer lejonparten av inkomsterna.

Avståndet mellan pensionerna och prishöjningar på mat- och basvaror har blivit mycket stort.

Kvar blir ett liv på marginalen. Och ett liv i marginalen.

En och en halv miljon
Det är inte ett litet fåtal människor det rör sig om.

Enligt statistiken finns det 1 565 377 människor över sextiofem år i landet. Det är 17,3% av totalbefolkningen.

Det osynliga folket är en stor grupp. En stark grupp som borde kräva att få ta plats, få större utrymme och ökat inflytande.

Hur ska det osynliga folket bli sedda? Vad ska de göra för att kräva sin rätt?

För att återerövra sin självklara plats i ett samhälle där de medelålders makthavarna och beslutsfattarna leker tonåringar?

Crister Enander
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn