Foto ULLA MONTAN
 

RECENSION. Riktigt bra historiska romaner har en aktualitet som inte går riktigt att förklara.

Nu har Vibeke Olsson flyttat sin märkliga gåva för inlevelse i det förflutna från antiken (i romaner som Skymningens nådatid och Murkronan) till Sundsvallstrejken för 130 år sen, den första riktigt massiva arbetsnedläggelsen i Sverige.

Övertygande
Hon skildrar vardagslivet och arbetet på sågen ur en elvaårig flickas medvetande, Bricken.

Maskineriet och dofterna och inte minst ljudbilden känns så övertygande att man kommer nära. Också dialogen och gruffen och skämten känns hjärtäkta.

(Min enda lilla störande anmärkning är att man inte bor ”i” Svartvik eller Tunadal, utan ”på”!)

Examen
Men framför allt lyckas romanen ge en bild av hur sammanhållningen under strejken förändrar människorna i grunden, när de förnimmer att de själva som kollektiv bär på fröet till en annan, rättvisare samhällsordning.

Den spontana protesten mot de odrägliga lönerna blir en examen i medborgarskap. Pappan summerar i efterskott:

”Det var det viktigaste med strejken. Att vi höll ihop. Verksbor och lösarbetare, karlar och käringar och ungar, troende och otroende, nykterister och drinkare, vi klarade att hålla ihop, det berodde inte på oss utan på överheten att det inget blev. En del pratar bara illa om strejken nu, känns knappt vid den. Men vi ska vara stolta över den. Vi klarade att hålla ihop, tätt som träden i skogen. Glöm aldrig det, Bricken.”

Sågverksmoral
Redan detta citat visar vilken koll Vibeke Olsson har på de sociala mekanismerna.

Men det allra värdefullaste för mig som härstammar från just de här mänskorna har med moralen att göra.

Man ska alltid hålla ihop och hjälpa varann. Då släpper man in ett ljus i tillvaron.

En glimt av Guds rike för dem som är troende. Och för samtliga (utom för herrarna) en tillit till de goda krafternas övertag i det långa loppet.

Det där har Vibeke Olsson fångat. Och det känns väldigt angeläget.

Roman: Sågverksungen.
Författare: Vibeke Olsson.
Förlag: Libris.