Foto SCANPIX
 

ESSÄ. Den politiska biografin som genre kan verka självklar: En skildring av en framstående politikers liv och gärning.

I själva verket är en sådan bok förankrad i en bestämd historisk situation. Genom att granska vad som lyfts fram kan man iaktta motsägelsefulla eller laddade punkter i framställningen.

En populäranalys
Ta till exempel I väntan på Mona Sahlin av Christer Isaksson, nyss utkommen i pocket.

Skriven före finanskrisen, före Obama, är den redan ett dokument ur glömskans flod.

Hur en populäranalys av fenomenet ”Mona Sahlin” såg ut vid en tidpunkt.

Isakssons dramatiska anslag – väntan på den nya ledaren för den nya tiden – stämmer förvisso med händelseutvecklingen: vi befinner oss i en politisk brytningsperiod.

Socialdemokratin är i stark förändring. År 1968 var stödet som högst och hälften av landets befolkning röstade på partiet. I dagens personfixerade klimat är det 30 procent som anser att Sahlin är en företrädare för dem.

Nästa år går partiet för första gången troligtvis till val utan att söka mandat för en egen regering.

Det enda valet
Men hans undersökning är retorisk.

För Isaksson är Mona Sahlin socialdemokraternas enda val: en partistjärna, överlevare, visionär agitator och internationell aktör som klär sig i rollen som Palmes efterföljare.

Som i partimitten ska få alla spretiga trådar att gå ihop.

Ja hon är länken mellan snart sagt allt: mellan parti och TV-publik, vänster och höger, gammalt och nytt, erfarenhet och förnyelse.

Sahlin beskrivs som politik hela hon.

Isaksson får det att låta som om hon fått den med bröstmjölken.

Parallellt med att hon som barn lekte med barbiedockor engagerade hon sig i Biafrabarnen och så vidare.

Ja det låter som något för 2000-talet. Men detta är en bild.

Gammalt mot nytt
Sahlin, som flera av hennes föregångare på ledarposten, har vuxit fram ur partieliten. Också Pär Nuder kommer därifrån.

Bokens dramaturgi framställer också tiden mellan gammalt och nytt som en kamp mellan dessa båda.

Enligt författaren var utgången given. Inte enbart för att Nuder bar arvet från Göran Persson. Vad 2000-talets sosse är, visste kanske inte partiet. Men 95 % av dess medlemmar var säkra på vad ledaren inte skulle vara: en man.

Snabbskrivet
Isakssons text är full av upprepningar, vilket antyder hastigheten med vilken den har skrivits. Analysen blir därefter. Retorisk och grov som ett politiskt budskap.

Socialdemokratin söker till exempel, får vi veta om och om igen, modernisering, mindre hierarki och bredare förankring.

Även bokens huvudperson faller offer för gestaltningen.

Det är uppenbart att den har skrivits på distans, med utgångspunkt från exempelvis pressklipp snarare än intervjuer med politikern själv.

Sticker ut
Signifikativt är kapitlet om Toblerone-affären, som sticker ut.

Författaren är här något mer engagerad, och vissa ögonblicksbilder får plats.

En scen med Sahlin på avstånd gör störst intryck.

När hon iklädd vitt håller sitt välkända försvarstal på podiet i Rosenbad följer partikamrater direktsändningen i högkvarteret.

Där har de lämnat en stol längst fram vid teveskärmen ledig – åt hennes man Bo Sahlin.

 
  Foto SCANPIX
   

In i tomma intet
Så sitter han sedan med de övriga bakom ryggen.

Medan hela Sveriges befolkning via nyhetsmediernas kameragluggar vakar på minsta skiftning i Mona Sahlins ansikte, är maken, skriver Isaksson, koncentrerad med blicken ”in i tomma intet”. För att slippa se dem som satt honom där.

Författaren frågar: ”Hur ska de kunna möta hans blick när han reser sig?”

Där, framför teven, på den närmast upplösta gränsen mellan privat och offentligt, skymtar det partikollektiv – och det samhälle – som Mona Sahlin alltså skulle vara 2000-talets representant för.

Tänk om biografin i stället börjat i den situationen, med den blicken och de människorna. Den samlingen väntar fortfarande på en röst, som kan beskriva var de är.

Per Zetterfalk
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn