BIOGRAFI. Benito Mussolini var en lurig filur.

Enligt sin samtids folkloristik hade han nämligen "siempre razioni" – alltid rätt.

När en person med en så osannolik förmåga dessutom råkar vara en envåldshärskare, som efter en förhållandevis stillsam statskupp genomför den ena bejublade reformen efter den andra, landar vi ganska nära idealbilden för en upplyst despot.

Och visst: från maktövertagandet 1922 till Abessinienkriget 1936, då Il Duce efter en paus på närmare 2000 år lyckats göra Italien ett imperium, tillika världsmästare i fotboll, tycks allting gå vägen för Mussolini och Italien, och viktigast av allt – dess folk.

En stor europeisk ledare?
I sin ytterst läsvärda Mussolinibiografi ställer Göran Hägg den tankegäckande frågan huruvida inte eftervärlden skulle högakta Mussolini om han dragit sig tillbaka i rättan tid, det vill säga karriärtoppen 1936 – något han faktiskt övervägde att göra – eller om han istället för axelmakterna hade valt att satsa på de allierade – något som Churchill så sent som maj 1940 ännu trodde var möjligt.

Tror man vidare på Churchill, som 1933 kallade Mussolini för "den största av levande lagstiftare", kan man i honom se en stor europeisk ledare. Var, således, gick allting fel?

Ville bestämma
Den unge Mussolini var en celeber chefredaktör för den socialistiska Avanti!, som 1915 sparkas av den pacifistiska partiledningen efter att han propagerat för Italiens deltagande i första världskriget mot de germanska arvsfienderna.

Men Mussolini kom tillbaka. Han var en slug – och ytterst modern – politiker och ränksmidare, som framom ideologier helt enkelt ville bestämma – "Me a voi cmandè!" – och som i likhet med Marx trodde på "historiska nödvändigheter".

Bara att för Il Duce var dessa nödvändigheter dessutom förenade med hans egen "ödets stjärna".

Stöddes av alla
Mussolini startar sin egen tidning och organiserar sina stödtrupper till ett nytt, "mittenextremistiskt" antiparti, som placerar sig mellan de revolutionära socialisterna och de reaktionära klerikalerna.

Han stöds av både medel- och överklass, som är rädda för ett klasskrig, men också av arbetarna:

Förutom sitt makt- och våldsmonopol jobbade den syndikalistiskt inklinerade Mussolini för att förverkliga ett avancerat socialt program med minimilön, starka fackföreningar, kollektivtransport och jämställdhet mellan könen.

Inte så illa, så här långt. Men när kriget närmade sig, kom Mussolini – för att göra en lång historia kort – att spela på fel häst.

Såsom Hegel misstog Napoleon för inkarnationen av världsanden, trodde Il Duce att Führern flög med historiens vingar.

Rörmokarn
På denna olyckliga association grundas det negativa eftermäle som kommit Mussolini till del.

Som Hägg påpekar ansågs det aldrig i Italien graverande att ha tillhört fascisterna innan inrättandet av den skamliga Salò-republiken 1943, då Il Duce var en trött och bruten marionett, vars största brott var att likgiltigt låta sig användas av den tyska terrorregimen.

Detta rentvår naturligtvis inte Mussolini från de andra förbrytelser han karriären igenom gjorde sig skyldig till, men att eftervärlden tar honom för samma skrot och korn som kollegan från norr är helt oproportionerligt.

Valet av sida avgjordes snarare av Mussolinis fruktan för Wehrmacht än beundran för Hitler, som Il Duce personligen inte kunde stå ut med: Ducen ansåg Führen vara en ociviliserad och rasistisk "rörmokare i regnrock".

Bara för den frasen är det värt att läsa Häggs biografi.

Biografi: Mussolini. En studie i makt.
Författare: Göran Hägg.
Förlag: Norstedts.

Oscar Rossi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn