EU:s budget omfattar över tusen miljarder kronor om året. Alldeles för lite, tycker ekonomerna. Men ingen lyssnar.

Inför riksdagsval blir ofta rön från ekonomiskt inriktade forskare till argument i den politiska debatten. Men det har varit tunnsått med det under kampanjen till EU-valet.

Förklaringen är enkel. Om ekonomerna fick styra över den ekonomiska politiken i EU skulle mycket se annorlunda ut.

Fjolårets nobelpristagare, den amerikanske vänsterekonomen Paul Krugman, sammanfattade EU:s brister i våras i en kolumn under rubriken En kontinent på drift:

• Den ekonomiska integrationen har sprungit ifrån de politiska institutionerna. Europa saknar kontinentomspännade institutioner som behövs för att möta en kris som spänner över hela kontinenten.

• Det främsta skälet till bristen på finanspolitiska åtgärder är avsaknaden av en regering som tar ansvar för den europeiska ekonomin i sin helhet.

Blygsam börs
Professorn tangerar det som brukar vara ekonomernas huvudkritik: att EU saknar finanspolitiska muskler. Den gemensamma penningpåsen är för liten. Tusen miljarder kronor – 1.000.000.000.000 kronor – är utan tvekan en herrans massa pengar. Men som andel av de offentliga utgifterna i EU utgör EU-budgeten endast en sketen fyrtiondel, eller 2,5 procent.

Otillräckligt för att kunna hålla hjulen igång när kriser slår till. Dessutom går mer än tre fjärdedelar av medlen till jordbruks- och regionalstöd. Poster som aldrig var tänkta att stabilisera konjunkturen.

Ekonomerna hävdar att en del av det som i dag sker skulle kunna utföras mycket effektivare på unionsnivå. Stordriftsfördelar brukar det kallas. Förutom politiken för att hålla uppe sysselsättningen brukar fördelningspolitik pekas ut som ett område lämpat för Bryssel.

Fruktlöst
Men för att kunna användas i stabiliseringspolitiken räknar ekonomerna med att penningpåsen måste bli minst fem gånger större.

Omfattningen av EU-budgeten, som årligen motsvarar en procent av medlemsländernas samlade inkomster, har varit i stort sett oförändrad sedan 1970-talet.

Lika länge har ekonomrapporter förordat en ökning.

Och några ekonomer har börjat inse fruktlösheten i att rekommendera storskaliga EU-budgetar.

– Modellerna är utformade efter en toppstyrd federation liknande Tyskland eller USA. De passar inte för en organisation som EU där makten främst ligger på mellannivån, säger Iain Begg, professor vid London School of Economics.

Motsättningar
Häftiga politiska motsättningar inom EU gör samtidigt att teorierna krackelerar, och spänningarna har förstärkts i krisens spår.

– Varenda medlemsstat står inför ökade budgetunderskott, att då skicka mer pengar till EU är politiskt otänkbart, säger Iain Begg.

Enligt honom återstår därför grepp i stil med vinterns, då kommissionen uppmanade EU-länderna att stimulera sina ekonomier motsvarande 1,5 procent av BNP. Resultatet blev ett gytter av åtgärder från momssänkningar till offentliga investeringar.

LO-ekonomen Monika Arvidsson hävdar att en kraftig utökning av budgeten är en icke-fråga. På frågan varför ingen lyssnar på ekonomerna svarar hon:

– EU är inte bara ett ekonomiskt samarbete, utan ett politiskt. Det är klart att det går att göra rationella beräkningar av vad man bör kunna få ut av ett medlemskap. Men det är den politiska magkänslan som avgör.