Efter månader med motgång på arbetsmarknaden här i Köping, var jag inte beredd på att jobbet skulle bli mitt.
Har sökt en hel del jobb, men alla gånger fått samma brev i posten:
”Vi tackar så mycket för ditt intresse. Och du är välkommen att söka vid en senare anledning..”
Första gången blir man ledsen, sen börjar man att tänka ”vad är det för fel på mig”, och tillslut så  blir man van.  

Jag trivs med att jobba, jag trivs med att ha arbetskolleger runt mig, skratta över roligheter, diskutera tråkigheter plus det att vara en del av ett team. Man känner sig behövd. Någon är i behov av dina kunskaper.
Den känslan får man inte av att gå hemma. Diskmaskinen kan min sambo använda lika bra som mig, tvättmaskinen också. Dammsugningen och matlagningen också.
Det finns inga områden jag är unik på hemma. Och hemmet fungerar lika bra utan mig som med mig. Väl i realiteten så är det ju faktisk så.

Väl tillbaks till anställningskontrakten. Jag blev som sagt först glad. Det hör ju till sällenheter att något sådant ramlar ner i min brevlåda. Där finns bara reklam, räkningar och affischer  som erbjuder 10 kilo potatis för 60 kronor.
Så jag blev milt sagt i chock när jag öppnade brevet. Jag hade ju inte ens blivit inkallad till ett anställnings intervju! Fast jag hade pratat en hel del på telefonen med hon som var enhetschef för denna verksamheten.
Och tydligen tyckte de om mig och de kunskaperna jag hade.

Vilken chans tänker nog många. Väl det är nu jag ska berätta nackdelen med hela jobbet. Tjänsten jag hade fått ligger nästan 200 mil härifrån. Långt uppe i Nord Norge, stället jag flyttade ifrån för 16 år sen, ett av världens hörn… osv.
Ska man verkligen bryta upp, packa ner , sälja ut, säga ”hejdå” till alla kära och nära här nere, för så att  åka upp dit,  nästan 200 mil,  och börja om från början?!

Vi diskuterade jag och min sambo. Ena dagen kände jag för att tacka ja, dagen efter kände jag tvärt emot. ”Pengar är inte allt” är det något som heter.
Men pengar är faktisk ganska så mycket! Man kommer inte långt på luft och kärlek. Man får inte betalt hyran om man inte har någon inkomst, och bilen tar sig inte fram bara för att man klappar lite kärleksfullt på den och säger ”snälla gamla Ford, kör mig nu de här milen till affären, du förstår jag har inte pengar till bensin”.

Men trots att man har det svårt ekonomiskt just nu så har man sitt eget lilla bo här nere. Barnen har kompisar, jag har min bästa vän i Örebro, såna som hon växer inte på träd, och min sambo har sin släkt här nere. Jag har min gamla Toyota Ke 20 från 73 i garagen och bara det att frakta en bil så lång vill kosta skjortan.

Här vet jag vad jag har, kära och nära, eget hem, inget jobb och lite med pengar. Där uppe har jag mina föräldrar, syskon, släkt, doften av saltvatten, och ett jobb med en årslön på över 315 000 kronor.
Min sambo var ganska frustrerad den dagen jag ringde och tacka nej till jobbet. Men jag känner att trots allt så vill jag ge Sverige en chans till. Man trivs ju på sätt och vis fast det alltid vill finnas saker och människor man saknar där uppe.

Det kanske också var en smula ren lathet som gjorde att jag tackade nej. För jag känner att jag rakt ut sagt inte orkar packa ner ett helt hus, tömma vinden och alla förråd. Sortera låder med gamla barnkläder, gå igenom låda efter låda med gammalt papper och utklipp och diverse annat skit. I alla fall inte just nu.
Men det säger jag inte högt till någon.
För då hade de nog tyckt att jag var galen 🙂