Nästa vår ska flertalet avtal på den svenska arbetsmarknaden omförhandlas. Utgångsläget är besvärligt. Vad vi vet i dag kan mycket väl den öppna arbetslösheten nästa år vara över tio procent. Det är också högst osäkert om företagen vid denna tidpunkt har fått önskvärd fart på orderingången.
 

 

Arbetsgivarna är för sin del redan klara över hur avtalen ska se ut. På DN Debatt skriver sju företrädare för Svenskt Näringsliv att de vill ha ett nollavtal, sänkta lägsta löner och konjunkturanpassad arbetstid, det vill säga att de anställda – som redan skett i stor omfattning inom industrin – går ned i arbetstid när orderingången är svag.

Kraven är inte överraskande. Sådana framstötar kommer alltid från arbetsgivarna i dåliga tider. De vill att kostnaden för en konjunkturnedgång främst ska tas av löntagarna. Vinster och utdelningar ska lämnas orörda.

Ologiskt
Men detta är ologiskt. Vinstens främsta funktion är att frigöra kapital för nya investeringar. Men när företagen har gott om ledig kapacitet så slutar de att investera. I en extrem lågkonjunktur kan vinsterna alltid minska utan större skada för ekonomin.

Att låta vinsterna ta första smällen i en lågkonjunktur är därför knappast ett problem, allrahelst som vi vet att när kapacitetsutnyttjandet stiger så ökar både vinster och investeringsbenägenhet med automatik.

Invändningen att dagens ekonomiska kris inte beror på att lönerna är för höga utan på att den finansiella krisen orsakat en internationell efterfrågekollaps, viftar arbetsgivarna bort som ointressant. Saknas pengar i företagens kassa måste lönerna sänkas, punkt slut, är deras åsikt.

Nedåtgående spiral
Med en så primitiv analys kan man undra varför arbetsgivarna inte tar steget fullt ut och kräver rejält sänkta löner för alla löntagare: då skulle ju onekligen bli mer pengar över i företagens kassor.

Orsaken till att de inte gör det är att de egentligen vet att en sådan åtgärd vore kontraproduktiv. En allmän lönesänkning över hela linjen skulle leda till en fördjupad kris. Ekonomin  skulle kastas in i en nedåtgående spiral.

För så är det ju. För det egna företaget är löner förvisso en kostnad. Men goda löner i andra företag är en möjlig intäkt. Ju högre lönerna i andra företag är, desto större är chansen att det egna företaget kan finna köpare till sina varor. Att hålla uppe lönenivån i alla företag borde därför vara ett gemensamt intresse. Bara så kan vi få fart på produktion och försäljning. Om alla samtidigt försöker spara, avstannar produktionen helt och hållet.

Svåra avvägningar
Vad som på längre sikt bestämmer det tillgängliga löneutrymmet är hur effektivt vi arbetar.  Här behöver vi inte vara så oroliga. Produktiviteten i ekonomin är god. Per arbetad timme produceras alltmer varor och tjänster.

Ett större problem för Sverige är att vi har en regering som förvärrar den ekonomiska krisen genom att hålla nere offentliga investeringar och konsumtion. Det om något borde oroa arbetsgivarna.

De fackliga organisationerna kommer i avtalsrörelsen tvingas till svåra avvägningar. Industrins anställda har redan tagit ett stort ansvar genom att anpassa arbetstiden till orderingången. Per arbetad timme har lönerna inte sänkts, men den påtvingade deltiden leder ofrånkomligen till en sänkt månadsinkomst.

Kompromiss
Av två oönskade lösningar är detta den minst dåliga. Företagen har kompetent personal tillgänglig när konjunkturen vänder uppåt och de anställda återfår sin normala månadsinkomst när de går upp i arbetstid.

Det hela kan ses som en rimlig kompromiss mellan de anställdas och företagens intressen i en svår tid.

Vad som är oroande med veckans arbetsgivarutspel är att de vill belöna de anställdas ansvarstagande med att tvinga fram reallönesänkningar på hela arbetsmarknaden, utom för de anställda de själva vill belöna.

Det är föga konstruktivt. Och vad värre är: det missgynnar inte bara de anställda utan kommer också att skada företagen.