Björn Ranelid på Rinkebys Bokmässa 2003. Foto GUNNAR LUNDMARK/SCANPIX
 

PORTRÄTT. ” Du måste sluta röka. Vill inte se fler kväva sig till döds. Paulrud och de andra. Inte du med, Koorrt. Lungcancer och emfysem, jag har sett tillräckligt.”

Ranelids skånska vibrerar från Söders höjder ut över Riddarfjärden, och i skorrandet förvandlas mitt namn Kurt till Koorrt.

Björn vallar sin lilla hund Kalle. Det är strålande försommardag och Stockholm ligger för våra fötter. Ändå blir jag som vanligt irriterad på hans klankande på mitt rökande.

Visste jag inte bättre, så skulle jag bli riktigt förbannad på min följeslagare.

Men – den här snubben är inte precis som alla andra. Han bryr sig – även om han emellanåt är en gnutta påfrestande när han skall visa det.

Hur då? Hur menar du?
En av de första gångerna vi träffades hade jag tillsammans med en kollega ordnat journalistkurs, nere i Kalmar. Det är drygt tjugo år sedan.

Kollegan hade sagt: ”Ranelid skall vi ha, han utmanar journalistiken och dess språk.” Och så klev Ranelid in på scenen – en halvtimma senare befann sig hela gruppen om 16 deltagare i kris.

Det började enkelt med att en reporter undrade varför han skrev så krångligt.

”Hur då? Hur menar du?” frågade Ranelid. Varpå reportern ungefär sade att hon givit upp efter nån sida. ”Vad är det du inte förstår; vad är oklart; säg mig vad du menar”, sade Ranelid.

Reportern fick hastig huvudvärk och ville dra. Varpå Ranelid sade: ”Lämnar du lokalen, så gör jag det med. Jag fortsätter inte utan dig.”

Vi kursledare medlade sedan mellan Ranelid och kursdeltagaren under en avsevärt förlängd kafferast och fick så småningom igång kursen igen.

Rycker i förtöjningarna
Det har gått två decennier sedan kursen.

Björn Ranelid har funnit en plats på parnassen. Från kanten åhör jag en intervju av en tillfällighet. Jag har stegat in på gården på Hornsgatspuckeln, där jag lånat en skrivarlya av Björn. Han bor ovanpå i en våning som Strindberg påstås ha firat sin sista jul i.

Jag hör under intervjun att Ranelid vunnit så mycket mera självförtroende genom åren, att tryggheten blivit större.

Ändå finns det en självhävdelse där. Lite onödigt, tänker jag. Nu är han ju på den plats han tycker sig vara värd.

Men Ranelid har en poäng när han säger: ”jag var mobbad som barn, det skiner igenom och det är den blottan somliga kulturetablerade försöker finna; de luktar sig till den liksom. Här är ett möjligt offer och nu gäller det att finna dolken och den dödande stöten”.

Ranelid uppträder emellertid inte exakt som andra offer. Han låter sig inte tystas. Utan gör motrörelser och rycker likt Strindbergs båtar i Röda Rummet i sina förtöjningar.

Hur har du det?
Sommaren 2007 mådde jag inte så bra. Det hade kraschat lite hit och dit och jag hade sökt asyl neråt Lund i lånad lya.

En lunch gick jag som vanligt till den lilla speceributiken i kvarteret och fiskade upp en kvällstidning.

Ranelid täckte förstasidan: ”Hånade succéförfattaren Björn Ranelid: jag ville ta livet av mig. Räddades av fru och barn.”

Bakgrunden var en serie attacker i medierna, som Björn tagit hårt.

Kvällspressens budskap förfärade och jag ringde Björn, som jag inte haft kontakt med på ett tag. Han mådde inget vidare.

”Jag har inte varit mycket att tala med senaste tiden”, sade han.

Det hördes att han var sliten. ”Hur har du det?” frågade jag.

”Strunt i det nu, hur har du det, Koorrtt?”

”Sådär”, svarade jag sanningsenligt. ”Men bättre än i våras. Schysst att jag då fick låna stålar av Margareta och dig! Det lättade trycket och höll fogden från dörren!”

”Betala tillbaka när du kan”, sade Björn.

En Djurgårdspromenad
Jag har egentligen bara gjort en intervju med Björn. Just då hade han givit ut Mästaren. Vi var två år in på 90-talet.
 

 
  Ranelid 1997. Foto SCANPIX
   

Vi promenerade ut till Djurgården och bortåt Waldemarsudde, där en av bokens huvudpersoner, Emil, bodde i en ihålig ek. Och vi landsteg senare även på Beckholmen, där Ranelid i romanen hade placerat ett härbärge för uteliggare.

Under denna promenad jag fick jag en grundläggande respekt för Björn Ranelid.

Han talade om hur han ville befolka sin roman med människor från skuggsidorna. Och hur han ville lyfta sina gestalter från att endast bli tecknade som viljelösa offer.

Han sade ungefär att han önskade blåsa liv i deras öden och personligheter och med författarens rätt försåg han dem med inre styrkor och ett språk som inte alltid syns eller hörs, eller kanske inte ens finns.

Det var vackert att höra honom tala.

Nåt om eld…
I dag skriver jag 29 april 2009.

Björn sitter och solar på gården på Hornsgatspuckeln. Mobilen pinglar. Radions P1 på tråden. Björn pratar på och det handlar om våren.

I morgon är det Valborg och han skall tala på Skansen.

”För långa perioder av mörker är människan inte skapt för” hör jag honom säga…”Vad jag skall prata om, det har jag ännu inte bestämt, jag har aldrig manuskript.”

Björn Ranelid har färdats en lång väg, inser jag när han avslutat telefonsamtalet.

Han berättar upprymt om att radion vill ha med honom i något inslag Valborgsmässoafton, då han skall tala på Skansen. Samma vill TV4, och en lång rad intervjuer väntar inför hans 60-årsdag i slutet av maj.

”Men vad skall du prata om då i morgon på Skansen?” undrar jag.

”Nåt om eld skall jag ha med”, svarar han.

”Du, trist att Strindberg redan har sagt det bästa om den saken, ja det där han sade om att han var den största elden i Sverige”, säger jag.

”Men någon skrev just att jag är den största elden”, säger Björn och skrattar till.
”Det skulle gubben August från sin himmel aldrig hålla med om”, säger jag.

”Om Strindberg är så här stor”, säger Björn sedan och lyfter handen högt mot skyn, ”så är jag så här liten”, och sänker handen ner mot grusplanens marknivå.

”Förresten”, säger han sedan, ”något om de arbetslösa och permitterade skall jag ha med. Avgjort.”

En snäll kille
För ett tag sedan frågade en journalist mig: ”Björn Ranelid, vad tycker du om honom?”

”Det är en snäll kille”, svarade jag. ”Jävligt omtänksam när det gäller och faktiskt en av mina få vänner som minns namnen på mina barn mellan gångerna, och hur de hade det senast.”

”Och så är Björn himla rolig, har lätt för att skratta. Han är heller inte alls så där intellektuell och krånglig, som ibland skymtar fram. Han blir lika engagerad av att snacka om en torktumlares kapacitet som av Sartre. Det retar förstås gallfeber på dem som anser att medverkan på kulturens estrader hindrar från intresse för enkla nöjen som bilar, fotboll och vardagsliv.

Sedan är han förstås en satans tävlingsmänniska också, som inte lämnar så mycket åt slumpen. Han håller sig i trim, eftersom han befinner sig i krig emellanåt. Men han är som en enmansarmé.”

 ”Hur menar du?” undrade journalisten.

”Jo, Björn är nog lite ensam på slagfältet och viftar tappert och stundtals även en aning naivt. Anders Paulrud har sagt det bäst av alla, vilket Björn har berättat: ”Björn, du har en ovanligt stor träffyta – för kritik och påhopp”.

Journalisten ville veta mera om detta.

”Jo”, sade jag, ”jag tror att de allra mest provocerade är de som har minst koll på sig själva. De slutar att vara sig själva när de möter fenomenet Ranelid.

Han är så mycket, så ovanlig i ett lagom-Sverige. Och de hajar inte att Björn vill kommunicera, utan ser honom som en hotfull excentriker bara.

Istället för ett möte med Björn väljer de att bli betraktare och bedömare. Dessvärre är isen svag och det kan komma att bli fördömarens roll man faller in i.”
 
Blommor, det är bra
17 maj på Norges nationaldag träffar jag Björn på Hornsgatans innergård igen. Han har Göran Skyttes omvändelsebok som lektyr.

”Den är mycket bra”, säger han. Och sedan berättar han lycklig och stolt över en praktvolym som skall komma ut i september. Där skall bortåt 300 aforismer, metaforer och brottstycken ur det Ranelidska författarskapet vara samlade.

”Och tänk dig, boken kommer på svenska, engelska, tyska och franska! Det största som hänt mig som författare!”

Vi byter samtalsämne.
 

 
Foto JESSICA GOW/SCANPIX  
   

”Du Björn, jag var ju på dejt med en tjej i går…”

”Ja, jag vet. Hur gick det, hur gick det?”

”Väldans trevligt, kalastjej. Men nu vet jag inte hur jag skall gå vidare.”

”Svårt, när det är så nytt”, säger Björn.

Vi pratar vidare kring saken.

Och så säger Björn: ”Blommor, det är bra! Och så en liten bifogad hälsning på ett kort. Och så skriver du…ja, du skriver att du tycker hon är en underbar kvinna och människa. Då har du ju fått allt väsentligt sagt som gäller just nu! Kanske kan du lägga till: jag tackar nåden att jag har fått träffa dig.”

Kurt Nurmi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn