Scen ur Anna Odells examensarbete ”Okänd, Kvinna 2009 – 349701”
Foto SCANPIX
 

ESSÄ. Fem män släpar en tunn kvinna över cykelbanan på Liljeholmsbron. Framdörren till den svarta polisbilen står öppen. Kvinnan spjärnar emot, lägger upp fötterna på biltaket. De civilklädda poliserna böjer metodiskt in hennes ben och tvingar till slut in hela kroppen i bilen.

 

Scenen kommer ur filmen som dokumenterar kvällen 21 januari i år när konsteleven Anna Odell simulerade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm. Strax därefter fördes hon till S:t Görans psykiatriska akutmottagning där hon blev lagd i bältessäng.

 

Nu visar Anna Odell sitt verk ”Okänd, Kvinna 2009 – 349701” på Konstfacks vårutställning.

 

I videoinstallationer redovisar hon förberedelserna inför händelsen, aktionen på bron samt läkarens reaktion när hon förstår att Anna Odell bara har spelat sin sjukdom.

 

Konkreta ingripanden
Med sin aktion drog Anna Odell på sig en polisanmälan för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande. (Kategorier som lyser med sin frånvaro i dokumentärfilmen från bron.)

 

Genom sitt verk placerar hon sig i en dubbel position. Hon använder den egna kroppen som arbetsmaterial och innehar samtidigt konstnärsrollen, med den yttersta kontrollen över verket.

 

Anna Odell arbetar i en tradition av konstnärer som ingriper konkret i den samhälleliga verkligheten med målet att påvisa hur absurd, brutal eller fel den är.

Slöseriet väcker anstöt

En annan konstnär som inte tvekar att använda provocerande metoder är Santiago Sierra vars verk just nu visas på Magasin 3 i Stockholm.

 

I ett av utställningsrummen låter han en dieselgenerator brumma på för att ge energi åt en blågrön lampa på terrassen. En lampa vars ljus helt försvinner i solljuset.

 

Det är nästan outhärdligt att stanna i rummet där motorn står och vrålar.

 

Det meningslösa slöseriet med diesel väcker ännu mer anstöt än den förstörda luft som betraktaren tvingas andas in.

 

Lagvägran

Santiago Sierra och Anna Odell är båda konstnärer som vid olika tillfällen konfronterat lagen för att kunna utföra sina verk.

 

Genom att använda sin egen kropp som material i konstnärskapet vägrar Odell låta lagen sätta gränserna för vad hon får göra som konstnär. Detta enligt en princip som inte är helt ovanlig i dag, menar advokaten och konstkännaren Daniel MacClean.

 

I ett samtal på Magasin 3 i förra veckan beskrev han hur konstnärer ofta motiverar lagbrott med resonemanget att konstverket i sig krävde olagliga metoder eller en olaglig utformning. En tanke som enligt Daniel MacClean har uppstått i den moderna, liberala, västerländska kulturen.

 

Tidigare betraktade man konst som det verk en konstnär skapade, inte som att konsten själv var en autonom aktör på den samhälleliga arenan.

 

Konst eller journalism?

Anna Odells verk är en envis kritik av den slutna psykiatrins metoder. Som en frisk person uppsöker hon akutpsykiatrin för att dokumentera hur brutalt hon blir behandlad.

 

Hennes metoder ligger nära det arbetssätt som journalisten Günther Wallraff har kommit att representera. Han är känd för att gå in i den roll, vars villkor han vill utforska och utsätta sig för dem.

 

Om det inte vore för att Odells arbete presenteras som just videoinstallationer på en konstutställning hade hennes material likaväl kunnat ses som journalistik.

 

Men metoderna hon använder är inte glasklara. Enligt journalisternas etiska regler får liknande arbetssätt endast användas om det material man vill åt inte går att få på annat sätt.

Nått sitt mål

Det går inte att komma ifrån att Anna Odell var tvungen att bryta mot sociala tabun för att få tag i sitt material.

 

Hennes dokumentation av händelserna är tyvärr bristfällig. Men oavsett det har hon redan nått det som hon sagt vara sitt mål.

 

På webbplatser och i media är diskussionen om den slutna psykiatrins metoder redan igång.

Hedvig Weibull

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn