Foto: tcd123usa
 

ANALYS. Remisstiden för Kulturutredningen går ut den 19 maj, och med tanke på allt klokt som invänts under våren kommer den samlade kunskapsmängden förmodligen att ha ett bestående värde.

 

Till skillnad från själva Kulturutredningen, som var intellektuellt chanslös redan från början, eftersom de hade att hålla sig till givna ekonomiska ramar.

Risken är tyvärr hög för att Alliansregeringen struntar i alla andra och blixtgenomför en byråkratisk reform som bara kostar en massa pengar och inte kommer nån till godo, vare sig publik, upphovsmän eller institutioner.

 

Falsk nytta
I värsta fall beslutas även att statlig kulturfinansiering ska vara beroende av direkt samhällsnytta, så att bevillningen motiveras av politiska mål inom andra sektorer än kulturen (friskvård, regionalpolitik, arbetsmarknad, integration…).

 

Det verkar på papperet som en samhällsbesparing men blir i verkligheten en belastning, när konstnärerna i allt högre grad får ägna sig åt insäljning istället för skapande.

 

Baumol har ordet
Jag tänker inte skicka in nån remiss, men vill här redovisa kärnan i de insikter jag fått under ett drygt år av kulturpolitisk debatt.

Jag gör det genom att låna en formulering från standardverket inom kulturekonomi, Performing Arts – The Economic Dilemma, av Baumol och Bowen, skriven redan 1966.

De beskriver i kalla siffror hur kulturen obönhörligen kostar alltmer för varje år, liksom övriga samhällsfunktioner som inte heller går att effektivisera. Men Baumol & Bowen gör även fantastiskt stiliga sammanfattningar, som den följande:

”… när den allmänna inkomstnivån ökar kan folk uppleva att de har större möjlighet att kosta på sig karriärer som ger relativt lägre pengainkomster men högre psykiska inkomster.”

Med andra ord att ökad välfärd ger fler människor ökade möjligheter till självförverkligande.

Bildning politiskt möjligt

Men det där handlar, vill jag tillägga, inte bara om elitskiktet (det exklusiva fåtal vars konst ger dem en genomsnittslön). Det handlar inte heller bara om konst i inskränkt bemärkelse.

Man kan lika gärna inordna poesiläsning, polskedans och politik bland de erfarenheter som skapar starkare, friare och myndigare medborgare.

Vi har råd att bilda oss, fortfarande, och den främsta politiska uppgiften måste vara att göra fler personer aktiva, i synnerhet bland dem för vilka bildning inte är nånting självklart.

PS. Tidskriften Fronesis publicerar i ett kommande nummer centrala texter av Baumol.