En fransk däckfabrik brinner i protest mot nedskärningar.
 

En mässingsorkester i Stockholm. Brandrök i Paris. Arbetarnas sätt att demonstrera och protestera skiljer sig vida åt från land till land.

Första maj är förbi. Arbetarrörelsen runtom i världen förde traditionsenligt kampen på gatorna. Men vid andra dagar på året tar missnöjet ofta väldigt olika uttryck. Inte minst det senaste halvåret då finanskrisen har lett till nedläggningar och massavsked världen över.
 
Svenskar och finländare söker demonstrationstillstånd och protesterar i raka led med banderoller. Medan amerikanska arbetare ogärna drar ut på gatorna för att visa sin ilska.

Annat är det i Italien. En miljon demonstranter trängdes på Roms gator för en månad sedan i en massiv protest mot hur regeringen hanterade den ekonomiska krisen.

På de brittiska öarna ockuperade arbetare flera fabriker när bildelstillverkaren Visteon la ned tillverkningen. I Frankrike har fabrikschefer tagits som gisslan. Protestaktioner som är otänkbara i Norden och USA.

Historiska och kulturella förklaringar
Berndt Schiller, professor emeritus på institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, ser både historiska och strukturella förklaringar till skillnaderna.

I Frankrike har regeringarna länge stått på arbetsgivarnas sida. Något samarbete mellan fack och arbetsgivare har aldrig utvecklats.
– I stället har det skapats en mili­tant protestkultur, säger Berndt Schiller.

Dessutom har kommunister och socialister långt ut på vänsterkanten varit starka i Frankrike och mobiliserat till gatuprotester. I Sverige har det inte funnits något stort parti långt ut till vänster. Att de svenska socialdemokraterna suttit länge i regeringsställning har, enligt Berndt Schiller, också haft en nedkylande effekt.

– I de nordiska länderna har dessutom klassmotsättningarna varit mindre än i många andra länder vilket också kan förklara skillnaderna i sättet att demonstrera, säger han.

Stillsamma svenskar
Svenska arbetarprotester tar ofta formen av välorganiserade, men stillsamma, demonstrationer riktade mot företagets beslut att lägga ned eller göra stora avsked. Det är något som inte förekommer i USA.

Historikern Michael Kazin är professor vid Georgetown-universitetet. Han hävdar att det inte finns någon tradition i USA att protestera mot nedläggningar.

I stället kretsar amerikanska arbetar­protester ofta kring rätten att organisera sig fackligt.

– Amerikanska arbetare ger inte företagen skulden för att de förlorar jobbet. De tenderar att acceptera avsked som en följd av den ekonomiska utvecklingen. Många väljer att flytta vidare, säger Michael­ Kazin.

Våldsamma arbetarprotester liknande dem som utspelats på fransk och brittisk mark syns inte på den amerikanska arbetsmarknaden.
– Polisen skulle gripa in direkt. Och de inblandade skulle ha väldigt svårt att hitta ett nytt jobb efteråt, säger Michael Kazin.
Han tror att en förklaring till att amerikanerna inte alls är militanta är att USA saknar ett betydelse­fullt vänsterparti av europeiskt snitt.


FAKTA / Nätet nästa steg för att organisera protester

Mejlkampanjer och namninsamlingar på nätet har blivit ett allt vanligare sätt att visa sitt missnöje och organisera sig.

Efter förra månadens val i Moldavien manade unga journalisten Natalia Morar och hennes kompisar till demonstrationer. Budskapet spreds som en löpeld genom twitter, e-post och sms. En kort stund senare protesterade tusentals på gatorna mot kommunist­partiets valfusk.

 

Anders Eld

Skicka ett e-postbrev till reportern