”Det personliga är politiskt”. Så löd stridsropet i 1970-talets kvinnorörelse. Innebörden var att så mycket av det som skapade svårigheter i kvinnors liv inte handlade om personliga tillkortakommanden utan om samhälleliga brister. Som bristen på barnomsorg, de låga lönerna i typiska kvinnoyrkena, de osynliga men för alla fullt kännbara hindren för kvinnors möjligheter i arbetslivet …
 

 

I dag gäller det motsatta. Det politiska har blivit personligt. Arbetslöshet beror på bristande ambition att söka jobb. Låga löner är något frivilligt, det är ju bara att skaffa något annat om det inte passar. Stress och hets i arbetslivet får man klara med meditation eller den senaste terapivarianten.

Och det skrivs mer om hushållen ska sänka sin individuella förbrukning än om hur om hur transportsystemen ska byggas om för att minska bilberoendet.

Ramar avgör möjligheterna
Givetvis har man ansvar för hur man lever sitt liv, och vad det beträffar, hur mycket energi man gör av med. Men det finns alltid ramar för individens möjligheter, som bestäms av hur samhället runt omkring ser ut. Det handlar inte bara om de formella regelverken. Det handlar om maktförhållanden, om produktionsmönster, om hur ekonomiska resurser är fördelade – och om de normer och värderingar, som föds ur dessa mönster och som också påverkar människors liv och självsyn.

Människan är en social varelse, som ALLTID är beroende av hur samhället runt omkring ser ut. Dessa samhällsvillkor kan skapas genom politiska beslut eller formas genom marknadstransaktioner av olika slag. Resultaten kommer att skilja sig åt, men i båda fallen skapas strukturer, som formar den enskildes villkor.

 

Falsk föreställning
Föreställningen att individens oberoende ökar om de politiska besluten trängs tillbaka till förmån för marknaden är falsk; även ”marknaden” bygger samhällsstrukturer som sätter ramar för individen. Det är, över huvud taget, ingen självklarhet att individens frihet ökar därför att ”politiken” drar sig tillbaka. Om tomrummet efter politiken tas om hand av andra organiserade intressen, eller om ojämna ekonomiska styrkeförhållanden gör att vissa grupper kan öka sitt manöverutrymme på andras bekostnad, kan nettoresultatet mycket väl bli minskande frihet för många.

Det är vad som har hänt de senaste decennierna.

Den som är frisk, välutbildad och någorlunda ung står hyfsat stark på arbetsmarknaden. Men det är nästan omöjligt för en lågutbildad 45+ med värk i axlarna att få ett nytt jobb. Det tar längre tid för de unga att få fast fot på arbetsmarknaden. Andelen med osäkra anställningsvillkor ökar, liksom de rena svartjobben på extremt dåliga villkor.

Och hela världen dignar under den globala bankkris, som utlösts av krafter ingen haft kontroll över men alla nu får vara med och betala.

Borttappad berättelse
Det är dags att återerövra arbetarrörelsens gamla berättelse om människan som samhällsvarelse, och om politiken som det nödvändiga verktyget för att väga upp de starka ekonomiska intressen, som annars tar makten, och bygga ett samhälle med goda villkor för alla.

Men ska vi ta tillbaka den berättelsen, bör vi fundera litet över varför vi tappade bort den.

Marknadstänkandet började växa sig starkt under 1980-talet. Det hade i och för sig att göra med underliggande förändringar i produktionslivet. Men det berodde också på att en del av de etablerade politiska instrumenten inte längre fungerade bra.

Det fanns, förvisso, en del stelbentheter inom den offentliga sektorn. Det fanns regler, som för alla sina goda syften faktiskt hämmade initiativ och passiviserade människor. Det fanns en oförståelse för att hårdnande internationell konkurrens satte nya villkor för sådant som skattesystem och löneutveckling, och för att inflation faktiskt inte längre skapade jobb, utan slog ut dem.

Berättigad kritik
Med andra ord, det fanns berättigad kritik mot hur de politiska instrumenten faktiskt fungerade. Samtidigt med den fanns, som alltid, en (borgerlig) kritik mot idén om politisk styrning över huvud taget. Tyvärr hade den tidens socialdemokrati litet svårt att uppfatta skillnaden. Den kritik som handlade om att instrumenten borde göras om tolkades och avvisades som kritik mot grundidén. Så dröjde man för länge med att göra någonting åt de problem, som faktiskt fanns.

När det inte gick att förneka dem längre, fanns inga socialdemokratiska lösningar att ta till. Bara borgerliga. Socialdemokratin hamnade på defensiven, tappade självförtroende och började delvis själv söka sin förnyelse i mer marknadsinspirerade lösningar.

När det nu handlar om att på allvar söka de nya politiska lösningarna och återupprätta berättelsen om människan och samhället är det alltså inte bakåt i tiden som svaren finns. Det går självklart inte att som på 80-talet diktera för människor vilken skola eller vilket dagis de ska sätta sina barn i. Däremot går det att förklara att hushållningen med skattepengarna kräver att politiken har kontroll över utbudet. Det går likaså att förklara att det är viktigare att det finns pengar till cancervård och reumatikervård än till 20 privata vårdcentraler i en och samma stadsdel. Och det går att skapa insikt om att det i tätortsregioner är bättre att bygga ut kollektivtrafiken än motorlederna.

Medborgaren är inte kund
Då måste vi också göra upp med bilden av medborgaren som kund hos ”politikerna”, som ensamma har ansvaret för att ta fram de goda gåvorna. Politik är en medborgerlig angelägenhet, som kräver ansvar av alla.

Det är berättelsen om detta det gemensamma ansvaret för samhällets utveckling, som måste återberättas – och återupprättas.

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef Arbetarrörelsens tankesmedja