ESSÄ. Socialdemokratin är i kris och det är tråkigt, för det man lyckats uppnå under 120 år är något ganska fantastiskt och fundamentalt.

Inte bara för att den svenska välfärdsstaten är unik utan för att man, åtminstone temporärt, lyckades upphäva konflikten mellan arbete och kapital.

Några som förstått detta är skribenterna i tidskriften Tvärdrags antologi Snart går vi utan er.

Dags att ta över
Alla är unga och de flesta är aktiva sossar med olika poster inom SSU. De är påfallande välutbildade och man kan tänka sig att de satt i barnvagnarna i demonstrationstågen där föräldrarna skanderade ”Stoppa USA – imperialismen!”

Nu är det deras tur att ta över. De har grunderna och traditionen av jämlikhet, och ett par av dem beskriver sin relation till partiet närmast som ett förhållande, där den älskade dock börjar bli mer än lovligt självgod och dryg.

Men de vill partiet det allra bästa, samtidigt som de säkert inser att socialdemokratin och politiken är en tänkbar karriärväg.

Desto större är då besvikelsen när ingenting går i lås. Sossarna backar trots löftena om ”ökad välfärd” och minskat ”utanförskap” (man har oblygt börjat låna begreppet av Alliansen). Så vad är felet?

Vaga svar
Svaren skribenterna ger är många men ofta rätt vaga. Man föreslår alla möjliga dunderkurer.

Alexander Szögi, ledamot i Tvärdrags redaktionskommitté, och Johan Hassel, generalsekreterare för ungsossarnas international, tror på reformer på det internationella planet.

Inte dumt, men vad ska de vila på? Vad är nyckeln till att de ska bli effektiva? För om inte svaret finns här hemma, hur ska det då kunna finnas någon annanstans?

Hälften var socialiserat
Kajsa Borgnäs, ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, är den som talar tydligast om socialism och kapitalism som två motpoler. Dock, av någon anledning, mest i form av frågeställningar.

En av redaktörerna för boken, Daniel Suhonen, för ett resonemang som går ut på att socialdemokratin i socialistisk anda tidigt valde att socialisera den offentliga sektorn istället för industrin.

Till sist omfattade den upp till femtio procent av näringslivet, vilket blev för mycket för högern och ”palmehatet” bland annat uppstod.

Det farliga s-ordet
Även om skribenterna tycker uttalat illa om den rena marknadsekonomin, verkar många ha någon form av beröringsskräck för motsatsen.

Att s-ordet är hett visas inte minst av att SSU:s ordförande, Jytte Guteland, bara nämner det i form av ett citat från Palme.

Pendeln verkar alltså ha slagit tillbaka.

Det som en gång var en konstruktiv lösning, en samförståndsanda mellan arbete och kapital, eller socialism och marknadsliberalism om man så vill, liknar nu mest en process som går ut på att sopa motsättningarna under mattan.

Frihet och trygghet
Men all politik värd namnet måste vara expansiv.

Högern tar poäng genom sitt till intet förpliktande tal om ”individens frihet” (den starkes rätt) och ”fri konkurrens”.

Som om inte hela världshistorien skulle vara ett exempel på de fria marknadskrafternas härjningar.

I det läget förefaller det märkligt att, som Socialdemokraterna, backa in i framtiden genom att ge efter för kraven på privatisering av offentlig verksamhet, samtidigt som man lite diffust pratar om ”ökad trygghet”.

Hoppar över ett steg
Felet, för det är ett fel, som flera av deltagarna i den här antologin gör i sin iver att göra gott och att göra karriär, är att man hoppar över ett steg som kan vara nyckeln till en förändring.

Men de andra skribenterna nämner på något sätt riktningen, tankemodellen som faktiskt är en nyhet i världshistorien. Jag har ännu inte hört Mona Sahlin eller någon annan i partiledningen tala om den, men Olof Palme kallade den för ”den demokratiska socialismen”.

Antologi: Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna.
Förlag: Leopard.

David Ericsson
Skriv ett brev till kulturredaktörn