Självförtroende och elitkultur
ESSÄ. Stora verk är ibland som sanningskoncentrationer. På samma sätt som utspädd saft går tillbaka på den koncentrerade återfinner man verkligheten i intressant och koncentrerad form i de stora konstverken.
Under det senaste decenniet har Martin Kellermans serieböcker och magasin om Rocky blivit en alltmer stabil referens i den dagliga jakten på livet och verkligheten.
De porträtt han formar utifrån en egentligen mycket smal social erfarenhet – unga slackers på söder i Stockholm – rymmer en sådan skarp iakttagelseförmåga att bara ärligheten gör det djupt allmänmänskligt.
Dialog och sårbarhet
För det första är Martin Kellerman en mästare i den svåra konsten att skriva dialog. I mina öron skriver han tillsammans med Stig Larsson och Lars Norén bäst dialog i Sverige.
För det andra odlar han en subjektivitet som går så långt att den slår ut sig själv genom de känslomässiga krockar som blir följden. I botten på humorn finns en naken sårbarhet, ett stort mod och ett djupt allvar.
Konstens regler
För det tredje vill jag peka på Kellermans förmåga till rena snilleblixtar.
Ta omslaget till Rocky Magasins första nummer för i år. Som bekant har den franske kultursociologen Pierre Bourdieu, bland annat i en bok som heter Konstens regler, gett oss möjlighet att förstå hur konst och estetik kan fungera förtryckande.
Smal elitkonst och de människor som fylkas kring den kan genom sin höga svansföring hålla vanligt folk nere eftersom de inte har utbildning och inte begriper.
Grovt uttryckt kan man säga att Bourdieu visar vilken roll konst och estetik har för att upprätthålla klassamhället.
Konstverken har ordet
Rockymagasinet har titeln: ”Konstens alla regler – Rocky har en dejt och blir finkulturell”.
Bilden föreställer Rocky med lite dryg kännarmin framför några abstrakta konstverk som det utgår pratbubblor ifrån.
Det är alltså konstverken som uttalar sig om Rocky.
Det största konstverket tänker: ”Ointressant och anemisk.”
Det mellanstora: ”Svag komposition.”
Och det minsta tänker: ”Jag tycker den är lite skoj jag! Men vad vet jag?”
Konstnärens egen undran
Det här greppet, att låta själva konstverken bedöma betraktaren, är med råge den effektivaste sammanfattningen av Bourdieus smaksociologi jag har stött på.
Det är estetikens attack på den fåkunniges självförtroende.
Men i just det här sammanhanget kan det ju också förstås som konstnären Kellermans undran över sin egen status bredvid den kanoniserade elitkulturen.
Jag finner det genialt.
Tomas Lappalainen
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn