ANALYS. Idag är det ytterst osäkert om det blir ett nytt filmavtal. Man måste förstå vidden av detta: filmavtalet garanterar produktionen av svensk film och utan den konstruktionen finns ingen finansiering.

Avtalet är en uppgörelse mellan biografägarna, filmdistributörerna, tv-kanalerna och flera andra intressenter.

Tio procent av bruttointäkten på varje biobiljett, 118 miljoner totalt, går till Svenska Filminstitutet, SFI. Därifrån distribueras pengarna till producenterna.

Staten skjuter till 185 miljoner, SVT bidrar med 35 miljoner och TV4 med åtta miljoner.

Stöd behövs
Utan offentligt stöd skulle svensk film inte existera. Produktionen skulle inskränka sig till två filmer om året, med tyska skådespelare och anglosaxiska regissörer. (Alla EU-länder har liknande stödsystem.)

Naturligtvis finns det enstaka svenska filmer som lönar sig. Män som hatar kvinnor, byggd på Stieg Larssons Millenium-trilogi, premiärlanseras nu i Frankrike som en amerikansk storfilm.

Då och då Oscars-nomineras en film, som Kay Pollacks Såsom i himlen, och andra får festivalpris.

Allt detta är undantag. Utan filmstödet skulle ingen skildra vår verklighet och vår demokrati i rörliga bilder.

Och inte heller den berättarvärld som skapat de föreställningar och beslutsnormer vi lever med, det som kallas vår kultur.

Bakgrund
Filmavtalet skapades 1963 av Harry Schein, SFI-chef, men konstruktionen har spelat ut sin roll.

På bio ser svenskarna lika mycket film som 1990, innan kommersiell tv kom.

Men man ser sammanlagt sjutton gånger mer film – genom internet, dvd, tv och video.

Tre fjärdedelar av en films intäkter kommer från andra källor än biograferna.

Momshöjning
Filmutredningen diskuterar två nya sätt att finansiera långfilmsproduktion. Det ena är att höja kulturmomsen för biobiljetter, från sex procent till 25 procent.

I detta finns en uppenbar fara: att man höjer kulturmomsen generellt, vilket drabbar litteraturen och teatern.

När momsen sänktes på 1990-talet ökade bokköpen dramatiskt – en motsatt effekt kan förutses om momsen höjs.

Teatern lider alltid svårt under lågkonjunkturer och om biljettpriserna passerar en smärtgräns, genom en momshöjning, kan man förutse en rejäl kris.

Ett annat sätt att lösa filmfinansieringen är en allmän bredbandsavgift. Förslaget pekar framåt: man utgår ifrån att film i framtiden ses och distribueras via nätet.

Betalning på internet
Positionerna är inte låsta. Men högern lutar mer åt att höja kulturmomsen, medan de rödgröna är mer nyfikna på bredbandsavgifter. En utredning avfärdade 2007 bredbandsavgifter på formella grunder, skäl som kan ifrågasättas.

Steg för steg går världen mot att internet struktureras. Den anarkistiska perioden närmar sig sitt slut.

De många små fattiga svenska filmproducenterna kan egentligen bara få nya intäkter genom nätet.

Genom digital distribution på lagliga betalsajter, inom landet och internationellt, och genom bredbandsavgifter som kompenserar för annan nedladdning och spridning.

Avgifter på cd-skivor och videoband finns redan, de fördelas även till upphovsrättsinnehavare inom musik och litteratur.

Filminsitutet läggs ner?
Utredningen presenteras i september. Om filmfinansering blir en momsfråga kommer även ett följdförslag om ett nytt statligt filmverk, som ska efterträda SFI.

Är detta en bra lösning?

Då hamnar besluten om stöd till enstaka filmer nära den politiska makten – alldeles för nära? En annan viktig fråga är hur man handskas med personalen, filmkompetensen?

Kommunala biografer
Idag har SF, Bonnierägda Svensk Filmindustri, en monopolliknande ställning vad gäller biografer. Förhållandet har lett till en snedvridning av utbudet.

Högklassig europeisk, asiatisk, latinamerikansk och afrikansk film når aldrig biograferna, vilket begränsar valmöjligheterna och hotar yttrandefriheten.

I framtiden kommer även biograffilm att distribueras digitalt. Ett stöd till digitalisering av oberoende biografer – dit hör Folkets Hus och Parker, Folkets Bio och storstädernas nischbiografer – skulle begränsa monopolet.

I Norge är de flesta biografer kommunala, de är fräschare än de svenska och har bredare utbud.

Ingvar von Malmborg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn