Norberg vs. Krugman

ESSÄ. Johan Norberg, samhällsekonomins Labero, har tidigare visat prov på sin eleganta och skickliga illusionskonst i böcker ”till kapitalismens försvar” där han har lyckats få publiken att tro att marknadsekonomi och kapitalism är samma sak.

 

Ett nummer som får alla som försvarar marknadsekonomin att tro att de också försvarar kapitalismen.

I boken En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin beskriver Norberg den pågående finanskrisen flyhänt och elegant.

Men som vanligt är det vad illusionisten inte visar som gör trolleriet.

Politikernas fel?
Norberg utelämnar, för det första, det globala och långa historiska perspektivet och  kapitalmarknadens relation till produktionen. Kanske en avsiktlig begränsning.

Huvudbudskapet i Norbergs bok är den gamla nyliberala dogmen att marknaden alltid saboteras av klåfingriga politiker. Eftersom politikerna, av olika skäl, verkligen försöker påverka samhällsekonomin, och det går åt helvete, så är katastrofen politikernas fel.

Redan här finns det en källa till felslut.

Bara för att föraren av en framrusande bil – på vilken bromsarna pajat och gaspedalen hängt sig – försöker parera framfarten med rattrörelser beror det inte i första hand på paraderna att färden slutar med en krasch.

Marknadsekonomi=kapitalism?
Genom att försåtligt glida mellan begreppen finansmarknad och kapitalmarknad får han oss att tro att kapitalmarknaden förfinats av kreativa finansaktörer som tvingats kringgå politikernas försök att begränsa den fria marknaden.

Så blir det ändå politikernas fel.
Men det verkliga tricket i trollerinumret är att Norberg, som vanligt, låter marknadsekonomi och kapitalism betyda samma sak.

Att kapitalismen kan vara ett hinder för en fri marknad trollas därmed bort, lätt som en plätt.

Glömmer kapitalförsörjningen
För Norberg finns bara två huvudmotsättningar: Politikerna/staten mot marknaden.

Skickligt är det, men han bygger sina trollerinummer på publikens begreppsförvirring och en resursstark hejarklack i det nyliberala lägret.

Genom att enbart tala om finansmarknaden, men inte kapitalismen, slipper han gå in på huvudproblemet, nämligen hur världens kapitalförsörjning av den globala produktionen ska ordnas, och orsakerna till att denna stagnerar i västvärlden.

Har inte läst Krugman
Johan Norbergs bok är lysande skriven men följer finanskrisen alldeles för närsynt och detaljerat på det att vi inte ska se de underliggande problemen med den rådande världsekonomin.

På några få ställen i sin bok går idéhistorikern Norberg i clinch med ekonomen Paul Krugman. Tyvärr bara som små elaka antydningar om att Krugman haft fel i några förutsägelser.

Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman har annars utvecklat sin berättelse om Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder. Uppenbarligen har inte Johan Norberg läst den innan han skrev sin bok.

Studerar krispolitiken
Krugman analyserar orsakerna till de viktigaste kriserna under de senaste decennierna bl.a. de i Mexiko 1982, 1989 och 1994, i Asien 1997 och i Argentina 2002 samt Japans kroniska kris från 1992.

Han studerar den ekonomiska politik som regeringar och centralbanker fört, deras misstag och vad de borde ha lärt sig och vad de kunnat undvika.

Politikerna kan använda verktyg som förändringar av räntor, skatter, tullar, löner och handelsvillkor men varje åtgärd som förbättrar situationen på ett område får samtidigt en negativ effekt på andra.

I värsta fall kan en viss politik leda till att förvärra den ekonomiska situationen.

Förtroendekris
Finanskriserna har ett återkommande mönster, enligt Krugman.

Fallande valuta, stigande räntor och ekonomisk nedgång under en period orsakar finansiella problem för företag, banker och hushåll.

Detta minskar i sin tur förtroendet för den ekonomiska politiken vilket leder till ännu sämre valuta- och ränteutveckling och ekonomisk nedgång o.s.v. i en spiralformad rörelse.

Krisernas grundorsaker är lika men det som utlöser kriser kan vara olika faktorer.

Exempel från hela världen
Asienkrisen utlöstes 1997 av en devalvering i Thailand. Den reala bruttonationalprodukten sjönk under år 2002 med 11 procent i Argentina, som hade bundit sin valuta till den amerikanska dollarn genom en "sedelfond" – en metod som kolonialmakterna brukade använda för att knyta till sig sina besittningar.

Roten till Japans decennielånga kris – 1998 producerade landet mindre än 1991 – kan sökas i det intima ”förhållandet mellan regeringen och näringslivet, och den generösa kreditgivningen från statsgaranterade banker till närstående företag".

Den föregicks av finansbubblor: Markpriser och aktiekurser tredubblades under 1980-talet utan att de motsvarades av någon rimlig förändring i den reala ekonomin.

Alla på en gång
Aktörerna på finansmarknaden reagerar på signaler som förmedlas av medier och finansexperter.

Alla handlar på samma sätt och springer åt samma håll.

Ryktet om att en bank inte har täckning för sina lån får folk ta ut sina pengar i panik.

När en valuta vacklar, börjar somliga spekulera i den vilket kan tvinga fram en devalvering.

Finanssektorns expansion och den blixtsnabba hastighet som detta kapital numera kan röra sig över globen, har inneburit att sådana kedjereaktioner kan få mycket allvarligare konsekvenser än tidigare.

Keynes är tillbaka
I motsats till Norberg anser Krugman att politiska beslutsfattare runt om i världen måste vidta åtgärder för att få krediten att flöda igen och staga upp konsumtionen.

Därefter bör de svagheter som orsakade krisen reformeras.

Krugman bekänner sig uttryckligen till John Maynard Keynes som han menar är mer relevant än någonsin. Pendeln har slagit tillbaka. Friedman ut och Keynes in.

Ett arbetarrörelseperspektiv
Matchen Norberg-Krugman är en fight mellan en ultraliberal och en vänsterliberal.

Vad som saknas är en ekonomisk debatt inom arbetarrörelsen.

Utgångspunkten för en sådan skulle kunna utgå från att det är arbetet och produktionen som skapar kapital och välstånd.

Inget nytt kapital bildas i kapitalhandeln, nytt kapital bildas bara då överskottsproduktionen investeras i ny produktiv verksamhet.

En sådan debatt skulle också bl.a. skilja på begreppen värde och pris.

När kapitalismen sviker
När finanshandeln påstås öka ”värden” på börserna är det inte värden som ökar utan bara priset på förväntade profitobjekt.

Kapitalisternas roll, inom kapitalismen, har varit att samla kapital, d.v.s. den del av produktionsöverskottet som inte konsumeras, och placera kapitalet i nya produktiva verksamheter.

När finansmarknaden och kapitalisterna inte lyckas med sin uppgift måste den internationella arbetarrörelsen komma med alternativa lösningar.

Bok: En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin.
Författare: Johan Norberg.
Förlag: Hydra.

Bok: Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder.
Författare: Paul Krugman.
Översättning: Stefan Lindgren.
Förlag: Leopard.

Läs också: Johan Norbergs blogg. http://www.johannorberg.net/
Läs också: Paul Krugmans blogg. http://krugman.blogs.nytimes.com/
Läs också: Mario Matteonis blogg. http://matteoni.blogspot.com/

Mario Matteoni
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn