Det har gått några veckor sedan förhandlingarna om ett nytt huvudavtal avslutades. Det förtroende som hade byggts upp under mer än årslånga samtal och förhandlingar är borta i de uttalanden som LO och PTK därefter riktade mot Svenskt Näringsliv.

Wanja Lundby-Wedin och Per Bardh sparar inte på orden när de i LO-Tidningen (11/2009) skriver att Svenskt Näringsliv ”reducerade sig till en tondöv intresseorganisation” som utnyttjade den ekonomiska krisen till att försöka förändra maktbalansen mellan parterna.

Vi tycker att det är tråkigt att det inte blev något nytt huvudavtal. Så är det.

Bättre tider
Vi vill vara tydliga med att den ekonomiska krisens verkningar inte på något sätt låg bakom beslutet att avbryta förhandlingarna. Det är möjligt att facken nu är något försvagade när det gäller möjligheterna att på kort sikt gå till konflikt – men då måste Byggnads vara ett undantag. Vi räknar ändå med att tiderna ska bli bättre, och utan ett nytt huvudavtal är konfliktreglerna då fortfarande obalanserade.

För turordningsreglerna är situationen snarare den motsatta. Den ekonomiska krisen visar än tydligare på behovet av ändrade regler. Möjligheten till turordningsöverenskommelser står också stängd i alltfler företag. Även om facken skulle vara beredda att ingå sådana överenskommelser har många företag inte längre pengar att köpa sig dem.

Inomfacklig kritik
En sannolikt mer giltig förklaring till att det inte blev något nytt huvudavtal är den inomfackliga kritiken mot avtalet. Den är tydlig i debattartikeln ”Vi manar till kamp mot huvudavtalet” i LO-Tidningen 9/2009. Undertecknarna kritiserade vad man ansåg som förräderi hos de centrala förhandlarna. Dessa ansågs mentalt leva kvar i ett samförstånd som inte finns längre – facken ska vara kamporganisationer och aldrig begränsa sina rättigheter.

Det var i september 2007 som Svenskt Näringsliv bjöd in LO och PTK att tillsammans med Svenskt Näringsliv stärka förtroendet mellan arbetsgivare och arbetstagare och att inleda ett reformarbete som skulle ta sin utgångspunkt i en ny samarbetsanda och ett nytt huvudavtal. I november 2007 meddelade LO och PTK att de var villiga till det.

Två viktiga förändringsområden
Efter inledande informella samtal kom förhandlingarna i gång i augusti 2008. De viktigaste förändringarna vi ville åstadkomma gällde konfliktreglerna och turordningsreglerna.

När det gäller konfliktreglerna föreslog vi att sympatiåtgärder ska få genomföras först efter att primärkonflikten pågått i minst 28 dagar. LO och PTK accepterade sju dagar, vilket vi anser redan gäller enligt gällande huvudavtal med LO från 1938. På PTK-området förekommer i praktiken inte sympatiåtgärder. Men sju dagar var ett mycket begränsat tillmötesgående.
Vi krävde också att det måste finnas proportionalitet mellan den skada som arbetsgivaren orsakas genom stridsåtgärder och konfliktens omfattning eller ändamål. LO:s och PTK:s svar var att Huvudavtalsnämnden skulle kunna slå fast att en stridsåtgärd strider mot god sed.

Men ett sådant konstaterande skulle vara svårt att uppnå eftersom Huvudavtalsnämnden skulle ha en paritetisk sammansättning, alltså lika många ledamöter från båda sidor. Konstaterandet skulle heller inte ha någon rättslig betydelse, utan endast innebära att berörda huvudorganisationer snarast möjligt skulle vidta åtgärder för att lösa tvisten.

Nya turordningsregler
Vad gäller turordningsreglerna krävde vi att nuvarande två-undantag skulle ändras till ett fem-undantag. Vi krävde också att kompetens och skicklighet för fortsatt arbete ska styra vilka arbetstagare som får fortsatt anställning vid uppsägningar.

Om arbetsgivaren inte kom överens med det lokala facket om tillämpningen av skicklighet och kompetens skulle arbetsgivaren ha den yttersta beslutanderätten. Men beslutet skulle kunna prövas rättsligt. Arbetstagare som sägs upp efter ett sådant beslut, men som skulle ha fått behålla jobbet med tillämpning av las-regler, skulle ha rätt till dubbel uppsägningstid, dock högst åtta månader. Arbetsgivarens rätt att bestämma turordningen var alltså inte en fråga om godtycke, och rätten var förenad med ett avgångsvederlag.

LO:s och PTK:s svar var att föreslå dubbel uppsägningstid för dem som blir uppsagda på grund av turordnings-överenskommelser. Man föreslog också införandet av en av arbetsgivarna betald försäkring som skulle kompensera små och medelstora företag för delar av dessa ökade kostnader.

Kostnadsökningar
Det var alltså inget tillmötesgående alls av våra krav på ändring av turordningsreglerna, utan en försämring jämfört med nuvarande las-regler och med kostnadsökningar för större företag.

Vi var i princip överens om regler för kollektivavtalsförhandlingar liknande dem i Industriavtalet, med tidplan för förhandlingarna och opartiska ordföranden som ska biträda avtalsparterna. Vi var också i princip överens om förhandlingsordning för rättstvister och intressetvister.

Vi accepterade LO:s och PTK:s krav på att reglera ”Laval-frågan” i samband med huvudavtalsförhandlingarna trots att den inte hör hemma där. Vi accepterade också att göra det genom hänvisning till kollektivavtalens regler om minimilön och arbetstid. Vi accepterade LO:s och PTK:s krav på införande av omställningsstöd även vid tidsbegränsade anställningar. Vi accepterade regler om parternas medverkan vid genomförande av EG-direktiv. Vi accepterade att tillsätta arbetsgrupper om rehabilitering och om grupper som står utanför arbetsmarknaden.

Våra hjärtefrågor – konfliktreglerna och turordningsreglerna – var däremot inte tillgodosedda.

Avbrutna förhandlingar
När LO och PTK deklarerade att det krävdes ytterligare eftergifter från Svenskt Näringsliv, och att utrymmet var mycket begränsat för att göra några förändringar i deras förslag till reglering av konfliktreglerna och las-frågan beslöt vi att avbryta förhandlingarna.

För Svenskt Näringsliv kan det aldrig bli ett självändamål att träffa ett nytt huvudavtal. Vi behöver inte den sortens bekräftelse. Nu får vi se hur förbundsparterna i stället förvaltar och utvecklar sina kollektivavtal. Utan kollektivavtal som uppfattas som attraktiva av företagen och företagens anställda, kommer kollektivavtalssystemet med tiden att falla samman i brist på omsorg och underhåll från sina ägare.

Nu tar en ny generation över efter Jan-Peter Duker, Erland Olauson och Lars-Bonny Ramstedt. De gjorde ett engagerat och förtjänstfullt försök att förhandla fram ett nytt huvudavtal, i takt med vår tid. De är värda all respekt för detta.

Signhild Arnegård Hansen
Styrelseordförande, Svenskt Näringsliv

Christer Ågren
Vice vd, Svenskt Näringsliv