I Huaröd och Höör

BETRAKTELSE. Ibland kommer döden till oss på det mest underliga sätt.

Någon går ut från en skoldans, för att sedan hittas i ån.

Någon rusar ut hemifrån i vredesmod och hittas flera månader efteråt död under en dunge träd, i skogen.

Det är inte så här det ska vara.

Normalt sett ska döden inträffa vid hög ålder, efter ett långt arbetsliv. Eller kortas av efter sjukdom, eller en dödsolycka.

Mord är något vi inte spekulerar på, för vår egen skull eller våra nära och kära.
 

Tobias Barkman, Sydsvenskans kriminalreporter, har skrivit en lågmäld bok om polisarbete.

Det handlar om cold case-fall i trakterna av Kristianstads Län och Skåne, där fyndplatser för olika rättsfall i boken visas upp med kryss på en områdeskarta.

Vardaglig ton

Den dokumentära boken bygger på fakta, intervjuer. Dokument och enstaka dialoger är konstruerade för att visa upp hur polisarbetet går till.

Två av bokens huvudfigurer är Per-Åke Åkesson, kriminalkommissarie vid Kristianstadspolisen, som gick i pension 2007 och kriminalinspektör Monika Olhed.

Den senare känd för att på en privat middag i släktsammanhang ha fått det sista och avgörande tipset om Ulf Olsson; Helén-och Jannicamördaren. Olsson, omnämnd av arbetskamraterna på verkstan som "Uffe Pervers".

Det som slår mig vid genomläsningen av boken är den vardagliga ton som stiger ur sidorna.

Vi får följa sakliga poliser i deras arbetsvardag på landsbygden, där många gånger prestige och mänskliga faktorn i form av DNA-analyser som av olika skäl ej går att utreda, sätter punkt för vidare utredning av morden.

Att läsa om detta gör ont, då man vet hur viktigt det är för anhöriga att få ett slutgiltigt svar på frågan: Varför?

Ett trettital pedofiler

Barkman tar oss med på en vandring i polishusens korridorer och fikarum, över fält, genom dungar, fritidslokaler i byarna och in till SKL:s laboratorier och "Ulf Olssonbunkern" på häktet.

Det är verkliga människor som stiger fram ur sidorna: dödade och deras gärningsmän.

I ett ärende där polisen ska utreda pedofiler, visar det sig att närmare 30-talet finns i trakterna runt om där brottet begåtts och man undrar: Är det slumpen eller samhället som utplacerat dem så nära varandra geografiskt?

Mitt mellan lokala nazigäng som ställer till med problem, varvat med dramatiska värdetransport-och bankrån, ska den lokala polisen också tampas med att kartlägga psyket hos pedofiler och mördare. Ibland får Riksmordkommissionen rycka in med spetskompetens.

Tämligen vanliga män

Vem som helst kan mörda och vem som helst kan bli mördare. De fall som boken pekar på är tämligen vanliga män på landsbygden. Lite smått egensinniga; enstöriga, fåordiga, utan social kompetens eller ambitioner.

Man låter livet rulla på och intar drinkarna eller det hembrända i strid ström.

Man bildar förhållanden med andra personer, flyttar runt, lever ibland ensligt och utan nära vänner.

Arbetskamraterna kanske reagerar på könsord i språket, egendomliga vitsar eller berusning på jobbet.

Folk pratar ofta, bakom ryggen. Men ingen vågar ringa det avgörande samtalet till polisen och tipsa; "Jag tror det är han".

Gisslan hos varandra

Att leva nära andra människor, i små orter på landsbygden, kräver en viss etikett. I en storstad kan man vara anonym, i ett höghus kan grannen lugnt ringa och tipsa om någon verkar misstänkt.

I Huaröd, i Höör, i Vetlanda och på andra små orter, där våldet slår till och missförhållanden uppdagas efter lång tid, där är människorna prisgivna, gisslantagna hos varandra mellan dagsverket, skolan, lokalbussen, fabriken och hemmet med gärningsmän och offer mitt ibland sig.

Vi vill inte se, vi vågar inte lyssna, vi orkar inte tala, mer än bakom ryggen.

Tissel och tassel.

En snabb titt från sidan.

Då är det för sent

När markerna grävs upp, när polisens kriminaltekniker spärrat av området, när Expressen och TV4 med följe varit på plats och upphetsat rapporterat om blodfläckar i lingonriset, då är vi ute ur det gråa, tjocka täcket över markerna.

Först då ser vi varandra, då har vi något konkret att samtala omkring.

Först då kan vi stötta och trösta. Då – när det är för sent.

Memoarer: Jakten på en mördare.
Författare:  Tobias Barkman.
Förlag: Albert Bonniers Förlag.

Susanne Backman
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn