Att vara en motvikt

ANALYS. ”Investera i skapande för framtiden” heter en tjugotvåsidig rapport som sammanfattar höstens diskussioner inom Socialdemokraterna och med kulturutövare: det så kallade Rådslag Kultur.

Rapporten faller i två tydliga delar: en principiell diskussion och en lista på frågor att driva i dagsläget.

Mellan dessa två delar finns (naturligt nog) ett glapp.

Teori och praktik
Den teoretiska delen har glädjande politiska ambitioner och en nästan uttalad vilja att satsa mera pengar på kulturen.

Den dagspolitiska delen profilerar sig snarast mot den rådande borgerliga kulturpolitiken och handlar – bortsett från ett antal mer visionära förslag – mer om att återupprätta vad Alliansen är i färd med att förstöra.

Och det är förstås det där glappet som blir politiskt intressant.

Klassperspektivet
Å ena sidan en ambition att verkligen genomföra den jämlikhetssträvan som låg till grund för sjuttitalets kulturpolitik. Klassperspektivet åberopas med tydlig självkritik:

”Klassperspektivet har inte alltid fått tillräckligt utrymme i vår kulturpolitiska gärning.”

Det förekommer till och med skarpa ideologikritiska formuleringar som:

”Klassamhället är en diabolisk väv av materiella och kulturella institutioner.”

Värna och stärka
Å andra sidan arbetar de konkreta förslagen med den existerande kulturpolitiken som utgångspunkt, vilket märks på att förslagspunkterna vimlar av ord som ”värna”, ”utöka” och ”stärka” – verb som är mer kopplade till anslagsäskanden än till nyskapande.

Vad ska det satsas på?
Men hur egentligen fortsätta de goda ambitionerna genom att lyfta blicken från det aktuella till det på sikt genomförbara nya?

Om nu målsättningen är att med kulturens hjälp minska ojämlikheten, vilken typ av nyskapande åtgärder skulle man kunna tänka sig?

Annorlunda formulerat: Rådslaget utlovar i förtäckta ordalag mycket mera pengar: ”Genom att investera i människovärdet lägger vi grunden för ett framgångsrikt Sverige.” Men hur ska dessa investeringar läggas?

Delaktighet
Grundtanken i de principiella övervägandena kan sammanfattas som att det är ett demokratiskt framsteg ju fler som blir delaktiga i kulturyttringar av alla de slag.

En klassisk bildningstanke, kort och gott. Den som deltar i kulturen växer som människa, vilket får godartade politiska konsekvenser och gynnar hela samhället.

Mot orättvisorna
Bildningstanken kopplas explicit till ett klassperspektiv. Arbetarklassen är i mycket högre grad utestängd från kulturens goda, och det bör vara kulturpolitikens mål att råda bot på denna orättvisa.

Kön och etnicitet är andra faktorer som ger upphov till kulturella orättvisor, liksom motsättningen mellan storstadsregionerna och resten av landet.

Att skapa bredd
Orättvisorna handlar enligt rådslaget både om erfarenheter och vanor.

Vilkas liv som skildras. Vilka verksamheter som räknas, som är fina nog. Och hur man ska bete sig i mötet med Kulturen – de trösklar som är osynliga för dem som redan passerat förbi dem.

Och poängen är alltså att socialdemokratisk kulturpolitik handlar om att minska dessa orättvisor och på så vis skapa både en större bredd och en större allmänkompetens.

Yppersta kvalitet
Samtidigt har rådslaget blick för att de allra bästa också spelar en nödvändig roll i kulturens ekologi.

Det är ”ett tydligt statligt ansvar” att ”stimulera konstnärlig förnyelse” och odla fram ”konstutövare av yppersta internationella kvalitet på så många konstområden som möjligt.”

Graden av frihet
I det sammanhanget är det viktigt att påminna om nödvändigheten av att inte heller beträffande släppa klassperspektivet ur sikte.

För att en sån elitambition inte bara ska handla om nationell stolthet och typ att sätta Sverige på kartan måste det vara ett uttalat mål för offentlig kulturpolitik att lyfta fram eftersatta eller nedvärderade erfarenheter och vanor.

Detta angår dig! Du är välkommen som du är!

Kanske finns här till och med antydan till en estetisk omvärdering: att grundvalen för bedömningar av och berättelser om konstverk skulle kunna vara: graden av erövrad frihet.

Paradigmskifte
Tydligt är i alla händelser att återanknytningen till klassperspektivet givit kulturrådslaget skjuts att aktualisera den ökända formuleringen i 1974 års utredning om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. I en viktig passus i förordet heter det:

”Kulturpolitiken måste utgöra en motvikt mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken.”

Jag läser här in möjligheten av ett paradigmskifte. Sjuttitalets ambition var att skydda kulturen mot att underordnas ett säljtänk – på ett sätt som tyvärr besannats under den nyliberalism som rått sen slutet av åttitalet.

Mot kapitalismens anda
Men nu på tvåtusentalet går det att blåsa till strid på en ideologisk nivå, ”makten över tanken”.

Kulturpolitiken har – bortom det akuta självförsvaret – att kämpa mot vad Luc Boltanski kallar ”kapitalismens nya anda”, som blivit en grundval överallt: att företagsekonomiska effektivitetsmodeller styr både samhällets och de enskilda livens utformning.

Att vara en motvikt, det måste innebära att åberopa alternativa berättelser, alternativa värderingar.

Och kanske framför allt själva bildningsberättelsen: den om individen som vidgar sin värld, ökar sin frihet och därigenom även leder hela samhället mot ökad frihet och myndighet.

Jättebra, men…
Detta var en utopisk utvikning. Om vi så går ner på den praktiska nivån, de konkreta dagspolitiska förslagen.

Visst är det bra och jämlikhetsbefrämjande med ökat statligt stöd till kommunala Kulturskolan, folkbildningen, biblioteken, läsfrämjande, ideella arrangörer. Naturligtvis ska det vara fria entréavgifter på museerna. Och förmodligen kan konstnärer göra en viktig insats vid nybyggnadsprojekt.

Men var är tankarna som knyter an till visionen om kulturen som motvikt?

Innehållet kan komma efteråt
Det mest lovande är glimtar av möjliga institutioner.

”Kulturbryggan” ska på ett kompetent sätt knyta samman skolor och konstutövare på ett sätt som gynnar bäggederas utveckling.

Biblioteken ska utvecklas från boksamlingar till ”nav för utbyte av idéer”.

Och ett slags Folkets Hus 2.0 ska uppstå över hela landet. ”Vårt mål är ett kulturhus i varje kommun.”

Tre bra exempel på institutioner som är möjliga att först genomföra och sen fylla med innehåll. En annan lovande tendens är den välgenomtänkta inställningen till Public service som bevarare av en medial mångfald, för yttrandefrihetens skull.

Omodernt
Men vad som är flagrant – trots rapportens många hyllningar av digitaliseringens möjligheter – är vilsenheten i den nya medievärlden, som ju faktiskt kommer att utgöra ramverk för all framtida kultur.

Mötesverksamhet och trycksaker kommer att finnas kvar, men den kulturella infrastrukturen kommer att bestå av datorbaserad kommunikation.

Byggnader och nätverk
Det är i den digitala världen klassamhällets orättvisor ska bekämpas. Det är där kampen om ”makten över tanken” står. Och det är en plats med räckvidd och kontaktpunkter långt utanför Sveriges gränser.

Lika mycket som om att bygga hus och institutioner handlar det om att bygga nätverk som sträcker sig från det lokala till det globala. Hit hör också frågan om makten över distributionen.

Grund analys
En annan blind fläck i Kulturrådslagets analys är kulturekonomin, men den kritiken får anstå till en separat artikel.

Låt det räcka med att säga att frågan om konstnärernas försörjning är alltför grunt analyserad.

Formuleringen ”viktigast av allt är att stimulera tillkomsten av riktiga jobb inom kultursektorn” ställer implicit upp lönearbetet som grundläggande norm och förbiser att de allra flesta konstnärers villkor är systematisk underbetalning i relation till de ”riktiga” jobben.

Vad är det som är självklart?
Likaså kan man häpna över lättvindigheten i följande mening: ”För oss socialdemokrater är upphovsrätten självklar.”

Den konstnärsfackliga erfarenheten är snarare att lönen för mödan är så lite självklar att konstnären knappt ser röken av de pengar han/hon dragit in åt storbolag och kulturkrämare.

Om nu kulturen ska få mera pengar bör en rejäl del av dem öronmärkas för att låta konstnärerna göra det de är bra på. Det är en av grundförutsättningarna för att kulturen ska kunna fortsätta göra tjänst som motvikt.

Risken är annars att ett helt mellanskikt av konstnärliga utövare – ovanför bredden men inte uppe i toppklass – blir så insyltade i arbetsmarknadsåtgärder att de får förlägga skapandet till fritiden.