Arbetsgivarnas kostnader för svenska industriarbetare var konkurrenskraftiga redan före kronraset. Den nuvarande nedgången skiljer sig därmed från föregående kriser som drabbat den svenska industrin.

 

I samma veva som Facken inom industrin lade fram sin rapport om arbetskraftskostnaderna i tillverkningsindustrin kom amerikanska arbetsmarknadsdepartementet med nya siffror på samma område.

 

I stället för att baseras på prognoser skildras läget utifrån redovisad statistik från 2007, innan världsekonomin gick igenom isen och den svenska kronan störtdök.

 

Sverige i mittfältet
De senaste månaderna har euron legat i trakterna kring 11 kronor. Mellan 2001 och september i fjol låg euron, med några få korta undantag, och pendlade i spannet mellan 9 och 9,50 kronor per euro. Det är till dessa nivåer som bankernas prognosmakare tror kronan kommer att återgå till om ett par år.

 

2007 var kostnaden per timme för en svensk industriarbetare 243 kronor. I denna siffra inräknas lön och andra ersättningar, samt skatter och sociala avgifter. De sistnämda står i Sveriges fall för en tredjedel av den totala timkostnaden.

 

Det svenska kostnadsläget låg 2007 i ett västeuropeiskt mittfält, där skillnaden mellan fem länders timkostnader är mindre än femton kronor. Vid en nordisk jämförelse är kostnaderna något högre än i Finland, medan norska och danska arbetare är betydligt dyrare.

 

Olika kriser
En sak ställs utom tvivel i de nya amerikanska siffrorna. Den nuvarande nedgången skiljer sig avsevärt från föregående djupdykningar som drabbat den svenska industrin.

 

Kriserna på 1970-talet och tidiga 1990-talet var kostnadskriser.

 

Kostnaderna för att producera i Sverige hade skenat iväg jämfört med konkurrentländerna. Då blev devalveringar vägen att åtgärda problemen och få ned timkostnaderna till samma nivå som andra länder. Men denna gång var det annorlunda. Denna gång låg Sverige i Europamitt när stormen drog in.