Att tro på kulturens kraft

ANALYS. Delaktighet var en av de viktigaste beståndsdelarna i 1974 års kulturutredning. Tanken var att alla skulle ha möjlighet att få ta del av kulturens fantastiska värld.

Skälet till jämlikhetsperspektivet var det faktum att de dominerande kulturkonsumenterna då som nu främst var välutbildade från medel- och överklasserna.

 

Anslag som ger resultat
Ett av de mest intressanta inslagen i den praktiska kulturpolitiken efter 1974 var de fackliga kulturmedlen, Kultur i arbetslivet (KIA), som var ögonmärkta för LO och TCO.

 

De blev en viktig katalysator och finansiär av olika kulturprojekt ute på arbetsplatser runt om i landet. Ansökningarna krävde lokalt fackligt engagemang och fördelningen föreslogs av en referensgrupp, varefter besluten fattades av Kulturrådets styrelse.

 

KIA visar på en metod att använda statliga anslag där de skapar nya resurser, engagemang och utveckling.

 

När fackklubben på Åfors glasbruk fick bidrag till en pjäs om sitt bruk, sin kamp och sin bygd engagerades hela bygden och en teaterförening blev resultatet av de ganska små medlen.

 

Ett antal arbetsplatsbibliotek på vägkrogar för transportarbetare är ett annat resultat av KIA.

 

När Södra Fot satte upp sina gigantiska spel som Vävarnas Barn så var det med KIA-medel till stor del.

 

Borgerlighetens kulturhat

Åsa Linderborg skrev vid ett tillfälle att borgerligheten hatar kultur. Det ligger något i det, med tanke på den energi som under åren lagts ner på att angripa, ifrågasätta och misstänkliggöra KIA, som kallats för fackligt projekt, mutpengar till facket och liknande.

 

Allt med den typiska, närmast äcklade minen som en svensk högerpolitiker visar upp när facket nämns.

 

Inte ett ord om alla de tusentals löntagare som för första gången mött kulturen i sin vardag.

 

Inte ett ord om de många som fått intresse för konst, litteratur, teater och andra kulturutryck för att de mött det på jobbet.

 

Inte ett ord om att kultur på jobbet är produktivitetsfrämjande, ökar livskvaliteten.

 

Och inte ett ord om det faktum att löntagarna med sina skatter finansierar kulturlivet.

 

Ner i avloppet

KIAs knappa årliga 8 miljoner har numera lagts ihop med ett antal andra redan tidigare självständiga projekt på Kulturrådet.

 

Och med den av moderata tankar präglade Kulturutredningen så finns KIA i praktiken inte längre.

 

Det innebär att mer än 30 år av goda erfarenheter kastas bort och att delaktighet och möjlighet spolas ner i Kulturdepartementets avlopp.

 

Högern har fått som den vill och arbetslivet blir en viktig positiv injektion fattigare.

 

Det var väl målet, kan man tänka, efter alla års kampanj. Nästa steg blir att sätta upp en skylt på de statliga finansierade institutionerna ”Arbetare ej välkomna”.

 

Inget sker automatiskt
Skulle KIA kunna leva vidare?

Jag tror det, men det krävs flera saker:

Insikt om att kultur på arbetsplatserna är produktivt, ett större och vidsyntare fackligt engagemang och inte minst att kreativa krafter ser möjligheterna i att utveckla kultur i det dagliga arbetslivet.

Insikt om att kultur inte är något som någon med automatik tar till sig – det kräver kunskap och att gamla strukturer rivs ner. Precis som 1974 års kulturutredning insåg.

Det krävs inte minst att en eventuell vänsterregering tydligare tror på kulturpolitikens kraft än vad som varit fallet de sista 20 åren.

Ingemar E. L. Göransson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn