Under de senaste veckorna har det varit en intensiv diskussion om avtalet mellan IF Metall och Teknikföretagen när det gäller möjligheten att träffa överenskommelser om att förkorta arbetstiden till 80 procent och därmed sänka inkomsten för de berörda med 20 procent.

Det är viktigt att komma ihåg att den borgerliga regeringen försämrat a-kassan, vilket till exempel för Volvos metallarbetare innebär en ersättningsnivå på 60 till 65 procent.

Samtidigt har IF Metall valt att inte teckna någon tilläggsförsäkring, som många andra fackförbund har gjort.

Mot den bakgrunden kan man förstå varför IF Metall valt att träffa överenskommelsen. Det är bättre att få 80 procent av lönen än 60 procent.

Men tyvärr har inte argumentationen förts på detta sätt, utan istället har man valt att inge förhoppningen att inkomstsänkningen kan trygga jobben i framtiden.

Vi har hört argumenten förr
Argumentationen är långt ifrån ny. Samma diskussion har vi haft när det gällde att rädda jobben inom konfektions- och textilindustrin och för den skull också inom varvsindustrin.
 
Genom att titta i backspegeln kan man lätt konstatera att det var klokt att fackföreningsrörelsen inte valde lönesänkningsvägen.
Vi har istället berömt oss för att, genom den solidariska lönepolitiken, ha varit med och medverkat till en förbättrad näringsstruktur i vårt land, men den politiken byggde på att de människor som miste sina jobb slussades över till mer framtidsinriktad sysselsättning.

Den byggde också på att vi hade en aktiv arbetsmarknadspolitik, något som den nuvarande regeringen i stort sett har skrotat.
En effekt av IF Metalls överenskommelse som man inte räknat med, eller ännu värre varit medveten om, är konsekvenserna för övriga lönemarknaden.

När ett av LO:s viktigaste förbund, tyvärr utan kontakt med andra, träffar en överenskommelse som på ett avgörande sätt avviker från tidigare praxis får det konsekvenser! Vi har under den senaste tiden sett en rad ovanliga förslag på ”nytänkande” när det gäller lönebildningen i vårt land.

Lönerna för de redan lågavlönade inom den offentliga sektorn ifrågasätts
Att man ifrågasätter olika former av bonus och höga löner till dem som redan har det bra har jag ingenting emot, men när man börjar ifrågasätta lönerna för de redan lågavlönade inom den offentliga sektorn blir jag förbannad!

IF Metalls förbundsledning borde fundera på varför man får hyllningar från regeringen och så gott som samtliga borgerliga ledarsidor. Kan det möjligen bero på att fokus flyttas från en urusel borgerlig politik? 

Stig Malm