De pekar med hela handen

ANALYS. Kulturutredning, smaka på det ordet! Låter det tungt? Det är det också, de 900 sidorna kan få den värste kalenderbitare att baxna.

Men nu är den här i alla fall, Alliansens kulturutredning, och den är lite för betydelsefull för att kunna man ska kunna bortse från den.

Grundtanken verkar lovvärd; att slå ihop 19 myndigheter till 3 för att minska byråkratin och ge ”kulturen en starkare ställning”.
Men redan i början, i ”Arkitektur för en samlad kulturpolitik” skriver man:

”Genrer och specialiserade ändamål och verksamheter har sitt stora värde och sin givna plats i kulturpolitiken, men de bör inte få dominera det överordnade politiska perspektivet. Då bakbinds politiken och får svårigheter att ge uttryck för samlade strategiska bedömningar.”

Pang på rödbetan alltså. Man pekar med hela handen på ett smått stalinistiskt sätt då man förklarar varför man vill ha stora enheter. Och man antyder att det slösas pengar på kulturen i satsningar som riskerar att gå över styr.

Lönsamhet
Men man övertolkar kulturpolitikens roll. Sanningen är snarast att kulturarbetaren är lönsam på ungefär samma sätt som en vanlig LO-arbetare, och lönas liksom denne nästan enbart av en fri marknad.

Ett exempel: en författare skriver en bok som får en relativt hög upplaga, säg 17 000 exemplar, varav 14 000 är i pocket. Försäljningsvärdet är cirka 1,4 miljoner kronor.

Författarens arvode för de cirka två årens arbete är ungefär 100 000 kronor brutto. Hälften av det går till skatter och moms. Alltså i runda slängar 50 000 kronor efter skatt.

Det kan man kalla marknadsanpassning!

Risk att försvinna
Författarfonden, som visserligen inte är en myndighet men ändå ska gå upp i supermyndigheten för konstarterna, kan sägas ha ett av dessa ”specialiserade ändamål”: att dela ut de stipendier som något hjälper upp den bistra situationen för författarna.

Risken är naturligtvis uppenbar att Författarfonden, liksom exempelvis Konstnärsnämnden, försvinner helt in i den nya myndigheten utan styrelse, bara med en generaldirektör. För att aldrig mer återfinnas.

Jämför a-kassan
Utan jämförelser i övrigt har Författarfondens hotade tillvaro stora likheter med Alliansens stöld från arbetarna då man höjde a-kasseavgiften.

På samma sätt som a-kassan redan var självfinansierad via arbetsgivaravgiften (man avstod löneutrymme), är Författarfonden helt finansierad genom boklånen i biblioteken med en fast summa per lånad bok.

Den är dessutom solidarisk, så som a-kassan en gång var, eftersom de mest utlånade författarna, som Jan Guillou, bidrar mycket mer till fonden än de mindre kända.

Ett underproletariat
I kulturutredningen verkar man bortse från kunskaperna om kvalité och fritt skapande som finns hos nuvarande myndigheterna.

Istället för de mål man har idag, ska de tre nya myndigheterna ha ”uppdrag” som är knutna till politikerna och deras mandatperioder.

Känslan för den fria konstutövning kulturutredningen säger sig värna om verkar långt borta.

Och tillsammans med upphovsrättsintrång i det oändliga i dessa Pirate Bay-tider, riskerar kulturarbetarna att bli ett underproletariat. Fjärran är tiden då man kunde bygga upp ett ”kulturellt kapital” och omsätta sitt goda rykte i pengar.

Sandwichmän
Så vad blir nästa steg?

Ska kulturarbetare som inte faller partifunktionärer och tjänstemän på läppen försörja sig genom att bära reklamplakat på ryggen medan man arbetar på sina verk?

Kanske för något jeansmärke; eller en hamburgerrestaurang?

Ett klart bättre alternativ är att skicka kulturutredningen dit den hör hemma; i det runda arkivet.

Läs också: Kulturekonomiskt räkneexempel ur LO-Tidningen den 19/3 2009.

David Ericsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn