KRÖNIKA. "Nej, övertidsersättning har vi kommit överens om att inte betala ut". Orden är min chefs och jag jobbar som kock på restaurangen som 2008 blev utsedd till Norra Vancouvers bästa nykomling.

Det är inte första gången jag hör de där orden, men första gången i det stora landet på andra sidan jorden. Jag har en månad tidigare packat mina väskor och tagit flyget över Atlanten.

Vancouver är kilometerlånga gator och skyskrapor som rymdskepp med sina blåa, rosa, gröna reflekterande fönster.

Min nya arbetsplats är en restaurang med fina viner, höga priser och goda recensioner.

Första dagen är jag nervös; en månads arbetslöshet i Sverige har ätit upp mitt självförtroende.

Men ett par timmar in i skiftet inser jag att ett kök är ett kök är ett kök, oavsett på vilken sida om jorden det ligger.

Och med min första lön i handen inser jag att det samma gäller hur saker och ting fungerar på arbetsmarknaden; våra kollektivavtal eller minimilöner betyder ingenting så länge det inte finns någon som är beredd att kämpa för dem.

Kaféet
"Nej, vi betalar inte ut övertidsersättning, ni ska hinna med allt utan att jobba över".

Orden är min chefs och jag jobbar på ett kafé på Avenyn i Göteborg.

Varje kväll springer vi oss svettiga för att hinna med orimliga krav innan stängning.

Varje kväll jobbar kafétjejerna över utan att se röken av pengarna.

Vi är inte glada över det men eftersom alla är nya har vi ingen att fråga hur det är tänkt att fungera.

Kanske är det ändå vi som jobbar för långsamt? Kanske om vi springer lite fortare mellan kallskänken och kaffemaskinen, ler lite mindre inbjudande mot gästerna.

Väldigt få av oss vågar ta fram kollektivavtalet när ägaren är i närheten.

Universitetsrestaurangen
"Nej, övertidsersättning har vi inte råd med, alla måste ställa upp och hjälpa till".

Orden är min chefs och jag jobbar på en stor restaurang på ett av Sveriges största universitet.

Många av mina arbetskamrater har jobbat så pass länge i branschen att de blivit övertygade att övertidsersättning är något som tillhör en utopisk världsbild, och är något som bara betalas ut till industriarbetare.

Alldeles för många av dem har redan lämnat facket efter att det visat sig att verkligheten såg väldigt annorlunda ut än de paragrafer som ombudsmännen pratade om på mötena.

Sådan är vår verklighet, vi är tvungna att kämpa för sånt vi redan vunnit.

All over the world…
I något av alla de kök jag jobbat i lärde jag mig detta:

Kollektivavtalen och minimilönerna gäller alla, men så länge vi inte vågar försvara dem har vi inte vunnit någonting.

Så länge vi tror att orden i avtalen betyder någonting utan människorna på arbetsplatserna som kräver sin rätt så är våra segrar inte värda ens pappret de är skrivna på.

Oavsett var i världen vi befinner oss.

Jenny Wrangborg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn