KRÖNIKA. Det är egentligen förbjudet. Att förstöra någons roliga. Det får man inte. Tro mig, jag har prövat det hemma och lite varstans. Det har inte gått så bra.

Men jag säger det igen: Mia och Klara är inte ett roligt teveprogram. Det är en onyanserad studie i arbetarklasskvinnan som hela tiden tangerar den förbjudna gränsen mot förakt.

Vart jag än vänder mig dessa dagar stöter jag på vänner, bekanta och främlingar som glatt imiterar hårfrisörskan Gulletussans karakteristiska ”Har du buuaaarrn?”.

Mia och Klara har blivit synonymt med humor i det här landet, ungefär som Killing-gänget var det på nittiotalet. Och jag fattar ingenting (den här gången heller).

Vem skrattar åt vem
Det är inte förbjudet att driva med arbetarklassen. Åtminstone tycker inte jag det. Men man borde kunna kräva en medvetenhet om detta: vem är det som skrattar åt vem och på vilka grunder?

Ta en karaktär som Tabita, ett gapigt vårdbiträde som med sin nonchalanta och självklara stil får förkroppsliga det obildat oslipade och föra alla upptänkliga förenklade resonemang om könsroller, sexualitet och integration. Alltid i telefonen med nån väninna, med ciggen i mungipan och barnen som löper amok i bakgrunden.

Och man skrattar. Varför? Jo, för att man är invaggad i känslan av att befinna sig på rätt sida – i en klassisk uppställning av vi och dem.

Inte i mitt kök
Tabita befinner sig på tryggt avstånd från åskådarnas liv och vardag, enkel att hålla ifrån sig: ”en som hon kommer aldrig att sitta i mitt kök”. Hon blir en karikatyr som göder och bekräftar fördomar, aldrig en riktig människa.

Det är det som är obehagligt. Det handlar om något så grundläggande som den gamla skillnaden mellan att skratta åt och att skratta med.

Och, ärligt talat nu, hur många av er skrattar egentligen med Tabita, räck upp en hand.

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn