Att trycka eller inte trycka – ner hissen

Bör man trycka ner hissen till bottenvåningen? Frågan dyker upp alltsomoftast och får aldrig ett riktigt svar.

I en hög byggnad med flera parallella hissar uppstår inte problemet (även om automatiken efter viss fördröjning ofta skickar ner en hiss till entréplanet, där flest personer stiger på).

Och på arbetsplatser där hissen används för transport mellan våningarna, till exempel ett sjukhus, är det alltid slöseri att skicka bort den.

Men om vi tar ett vanligt sexvåningshus (BV+5), där hissens huvuduppgift är att frakta passagerare till och från entréplanet. Hur bör man förhålla sig?

Egoism eller altruism?
Många utgår oreflekterat från en egoistisk analys: ”Om jag trycker ner hissen så finns den inte på mitt våningsplan när jag senare på dagen ska ut igen.”

Men eftersom fler människor är inblandade än jag själv (och mina familjemedlemmar/närmaste arbetskamrater) måste analysen utvidgas:

Ju större sannolikheten är för att inte behöva vänta, desto bättre för alla, inklusive för mig.

Hälften (50 procent) av alla resor går från entréplan till övriga våningar. Om hissen blir stående där siste man kliver av, är chansen alltså ganska liten att nästa användare ska på just där.

Hälften glada
Om alla alltid trycker ner hissen blir därför 50 procent av trafikanterna glada (de som kommer utifrån), därför att hissen står och väntar på dem.

Men i ett hus där ingen någonsin trycker ner hissen blir andelen glada trafikanter 35 procent (25 procent sådana som påträffar hissen på entréplanet därför att någon annan nyligen åkt ner + 10 procent som påträffar hissen på ”sitt” våningsplan).

Frågan är om denna skillnad räcker för att motivera alla att bli ”nertryckare”.

Förmodligen inte.

Uppenbarligen inte.

Trappkonkurrens
Om hissen har konkurrens av ett trapphus blir skillnaden däremot mycket större.

Anta att hälften av dem som åker hiss uppåt väljer trapporna på väg ut. (Friskusar som motionerar både uppför och nerför hamnar utanför statistiken.)

Då blir det i en byggnad där ingen trycker ner endast en tredjedel av de utifrån kommande som möts av en väntande hiss.

Nöjdheten blir i och för sig något högre, strax över 35 procent, (drygt 22 procent uppåtfarare + drygt 13 procent neråtfarare), eftersom trappvandrarna faller ur undersökningen.

Men incitamentet att trycka ner hissen är ännu desto större.

I en byggnad där hälften av dem som åker uppåt går till fots neråt börjar ju så mycket som två tredjedelar av resorna på entréplanet:
Således blir 66 procent glada när hissen troget väntar på dem.

Fler aspekter
Allt detta är genomsnittstal, som bara bygger på en faktor: glädjen över att hissen står där.

Två andra aspekter måste också in i bilden: tidsbesparing och energiåtgång. Dessa ställer ännu högre krav på sam­existensen.

Det är ur egoistisk synvinkel mindre meningsfullt för dem som åkt allra högst upp att skicka iväg hissen och på så vis skaffa sig långa väntetider inför den kommande nerresan. Väntan på de översta våningarna blir alltmer påtaglig och därför svåruthärdlig.

Förmodligen går det något slags altruistisk tröskel vid sexan eller sjuan, beroende på hastighet (världens snabbaste hiss finns för övrigt i Taiwan och kommer upp i drygt 1.000 meter per minut).

Slutsatsen: Tryck ner!
Och tomma hissar på väg upp kostar mycket mer än halvfulla hissar, på grund av att motvikten ger energiförluster (detta gäller ej de hydrauliska). Det enda de kan jämföras med som slösare är proppfulla hissar på väg ner.

Bromsningen går bort i form av värme, även om det finns ultramoderna lösningar som omvandlar också detta till elektricitet.

Men inte heller i energibesparingsperspektivet får man låta det enskilda fallet skymma den kollektiva nyttan.

Visserligen förekommer det några iögonenfallande kostsamma tomresor, men på det hela taget utnyttjas maskineriet effektivare, så till den grad att:

Alla bör alltid trycka på B när de kliver av på sitt våningsplan.