KRÖNIKA. Ganska ofta får jag höra hur roligt det är att jag har fått en av varje; en son och en dotter. För: "det är ju sån skillnad!"

Och jo, mina två barn är helt klart olika varandra, framför allt till temperamentet (min dotter är mycket mer argsint är sin glade bror) men jag har ännu inte lyckats spåra några skillnader till könstillhörigheten.

Sonen gillar visserligen bilar mer än dottern gör men eftersom bilar inte funnits så länge att det kunnat uppstå någon genetisk bilpreferens hos pojkar så drar jag slutsatsen att det intresset inte har med kön utan med andra saker att göra.

Dessutom leker han även mycket mer med dockor än vad hans syster gör.

Varför gråter han/hon?
Ofta är det människor som jag misstänker är väldigt benägna att GÖRA skillnad som talar om för mig att det ÄR skillnad.

Ibland tror jag den skillnaden görs medvetet men ännu oftare sker det helt automatiskt och oreflekterat.

I en socialpsykologisk studie visade man en film på ett spädbarn som grät.

Hälften av försökspersonerna fick veta att det var en flicka och hälften att det var en pojke och när de sedan fick frågan varför barnet grät blev svaren mycket avslöjande.

De som trodde att spädbarnet var en pojke svarande: "Han är arg" medan de som trodde det var en flicka svarade "Hon är ledsen".

Exakt samma känslouttryck riskerar alltså att bli helt olika bemött hos en flicka och en pojke.

Inte konstigt
Så formar vi brutalt – men ändå ofta helt dolt för oss själva – våra barn från späd ålder till att bli olika.

Och när grunderna lagts fyller vi på med könsspecifika kläder, könsstereotypa leksaker, könsbundna fritidssysselsättningar – inte konstigt att det blir skillnad!

Eva-Lotta Hultén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn