Debatten i dag överflödar av argument för skattesänkningar, särskilt från näringslivet: lägre arbetsgivaravgifter så att fler kan få jobb, lägre kapitalbeskattning så att vi slipper kapitalflykt, ännu mera sänkta arbetsgivaravgifter för att uppmuntra diverse sorters önskvärd produktion – och så vidare.
Det låter ju bra. Så länge man inte ställer frågan hur folk då ska betala det som de låga skatterna inte längre räcker till.
För skatter är inte pengar som försvinner i det blå. De betalar ett antal nyttigheter som under alla omständigheter måste betalas. Sådant som sjukvård, pensioner, vägar, poliser, domstolar, skolor, äldreomsorg och a-kassa är något som inget samhälle klarar sig utan.
Betalar vi inte via skatten måste vi betala på andra sätt. Det är inte säkert att det blir billigare, bättre eller effektivare. Eller rättare sagt: det är ganska säkert att det INTE blir det.
Lägre skatter och sämre social trygghet
Den höjda a-kasseavgift regeringen drev fram 2006 bidrog till finansieringen av inkomstskattesänkningarna. Med resultatet att många lämnade a-kassan, därför att det blev för dyrt.
Lägre skatter, men sämre social trygghet, alltså.
Det är lätt att måla ut skattesänkningar som att man får ”mer kvar”. Det får man långt ifrån alltid.
För om och när skattesänkningarna leder till nedskärningar i samhällsutgifterna, stiger kraven att betala ”mer själv”. En del av detta överförs på företagen som krav på ökade avtalsförsäkringar – som kan bli dyrare än de arbetsgivaravgifter man ”slapp”.
Skatter diskuteras ofta som något negativt; typiskt är resonemanget om skatternas ”snedvridande” effekter. Snedvridande i förhållande till vad?
Är det ”rättvridet” om mammorna måste stanna hemma med barnen?
Vilket är mest ”rättvridet” – skattefinansierad barnomsorg med så låga avgifter att det lönar sig för kvinnor att förvärvsarbeta, eller individuell finansiering med så höga avgifter att mödrarna hålls kvar i hemmet?
Skatternas effekter kan inte diskuteras frikopplade från effekterna av det som de betalar.
Effekterna av en skattesänkning ska på samma sätt väga in effekterna av att en del sociala nyttigheter då måste betalas på annat sätt.
Skatteuttaget i de nordiska länderna är relativt högt. Men både enskilda medborgare och företag får något för pengarna.
Allt fler ekonomer pekar på de skandinaviska länderna som förebilder för moderna ekonomier, med hög sysselsättning och stor förnyelseförmåga – för vilket just den sociala tryggheten spelar stor roll.
Man kan, och ska, alltid diskutera både rationaliteten och rättvisan i själva skattesystemet. Och det finns alltid restriktioner att ta hänsyn till – som att höga marginaleffekter i inkomstbeskattningen inte är bra, eller att risken för kapitalflykt måste påverka företagsskatterna.
Tala om vad kostar att sänka skatten
Men det som arbetarrörelsen mycket tydligt måste markera, det är just att skatter inte kan diskuteras skilt från frågan vad vi får dem. Och sätta press på alla som kräver ännu mer skattesänkningar att tala om vilka andra kostnader som då läggs på företag och medborgare.
Det är kärnpunkten i den skatterapport, som Arbetarrörelsens Tankesmedja just lagt fram.
Anne-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens Tankesmedja
Skicka ett e-postbrev till debattredaktören