Uppfriskande motsägelser

KOMMENTAR. Den amerikanska arbetarromanen har länge varit en främst manlig angelägenhet, särskilt när den sammanfaller med begreppet Den Stora Amerikanska Romanen – den sidstinna, episka berättelse som tycks vara många amerikanska författares våta dröm.

Ett typiskt exempel på detta är Dennis Lehanes senaste roman Ett land i gryningen, som lyfts fram av Åke Johansson i en krönika (13/2 -09).

Här målas med bred pensel av en allvetande författare som likt en osynlig gud rör sig genom den värld han skriver fram.

Det är maskulint och muskulöst så det förslår, och även om Lehane delger oss ett stycke sällan berättad amerikansk historia blir det i mina ögon lite väl mastigt, och jag har svårt att ta till mig den ganska stereotypa romantiseringen av ett visst slags (manlig) hjälte.

Mellis
En helt annan aspekt av den amerikanska arbetarromanen erbjuder Tawni O’ Dell i sin roman Kära syster (Natur och Kultur, översättning Ulla Danielsson).

Den utspelar sig i Pennsylvanias gruvdistrikt och berättas av den 40-åriga Shae-Lynn, som ”kör taxi i ett samhälle där ingen behöver en taxi men många människor behöver skjuts”.

Kring Shae-Lynn vecklar ett mörkt familjedrama ut sig, men detta drama skildras helt nedsänkt i gruvarbetarkulturen och dess särskilda villkor.

Mellis
Kanske är det att vi här ges en kvinnas blick på en mycket manlig miljö, kanske är det att O’Dell visar hur humorn fungerar som överlevnadsstrategi, eller hennes förmåga att skriva fram komplexa och motsägelsefulla karaktärer som gör att Kära syster för mig känns så mycket mer oväntad och uppfriskande än Ett land i gryningen.

Mellis
Men det är något annat också, tror jag. Nämligen att O’Dell hela tiden cirklar kring det faktum att dessa gruvarbetare är helt medvetna om hur de utnyttjas av gruvbolagen i ett farligt, hårt och kanske omänskligt arbete – men också känner stor stolthet över sitt yrkeskunnande, ja till och med en djup och svårartikulerad kärlek till gruvornas märkliga värld.

Och, för att anknyta till en debatt på denna sida: Kanske är det just problemet med Johan Jönssons Efter arbetsschema, att han helt undviker denna paradox? (Therese Eriksson i LO-Tidningen nr 1/09.)

Att ett arbete kan vara både exploaterande och tillfredsställande, båda delarna samtidigt.

Bortom det svartvita
Tawni O’Dell ger de människor hon skildrar stor värdighet samtidigt som hon visar deras utsatthet, och hennes värld är inte lika enkelt svart-vit som Lehanes (eller Jönssons).

Men smaken är som bekant olika – och tack och lov behöver man inte heller välja, man kan läsa dem alla och låta de olika perspektiven korsas under ens blick.

Läs också: Åke Johansson om Dennis Lehane i LO-Tidningen den 13/2 2009.
Läs också: Therese Eriksson om Johan Jönson i LO-Tidningen den 9/1 2009.

Anna-Karin Palm
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn