Bild- och ljudutflykter

FESTIVALRAPPORT. ”Fela Kuti!”  I dokumentärfilmen This is my Africa ger samtliga tillfrågade samma svar på frågan om ”min afrikanske favoritmusiker”. En bild visas på ett skivomslag från 1972, där Fela själv ligger på en filt och ler i kalsongerna, omgiven av ett fyrtiotal fruar sittande på knä i hjärtformation – alla dessutom toppless!

Dokumentärfilmaren Zina Saro-Wivas filmidé är att ställa några enklast tänkbara frågor om ”mitt Afrika” till ett tiotal kända Londonbor med afrikansk anknytning (eller rötter). Svaren på frågorna om konst, mat, litteratur, eller ”det värsta” respektive ”det bästa” med Afrika följs av bild- och ljudutflykter.

Det fungerar genialt: På femtio minuter blir min egen bild av kontinenten starkt uppfriskad, nyanserad och mer komplicerad.

Improviserat
På sitt nionde år har festivalen Cinemafrica växt ordentligt och filmpubliken består av långt ifrån bara cineaster eller exilafrikaner.

2009 års tema ”Diaspora” visar sig filmmässigt ytterst lyckat med allt från ovan nämnda dokumentär till spelfilmer som den något kantiga A winter tale, inspelad i Toronto, intressant  framförallt genom det kollektiva tillkomstsättet med icke-professionella skådespelare i många av rollerna och ett manus som växt fram genom improvisationsteater.

Frimod
Eller den smidigt och läckert gjorda må-bra-rullen Sex, okra and salted butter som utspelar sig i sydfranska Bordeaux, och kanske inte sätter djupare spår, men väl öppnar festivalen med sitt frimod och överdådigt goda humör.

Maria Zennström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn