KULTURHISTORIA. I Aspudden finns ett kulturhistoriskt värdefullt bad från 1919, som nu väntar på grävskoporna. Stockholms politiker vill inte betala upprustning och river hellre, trots att en förening drivit badet sedan 1986.

Därför sitter vi här, som en stillsam proteströrelse, ett sextiotal Aspuddsbor runt en het simbassäng och tittar på film.

1969 gjorde Rainer Hartleb denna tv-dokumentär om stadsdelen som byggdes som en mönsterstad för arbetare och som under 20 och 30-talen sjöd av folkrörelseaktivitet.

Slum
Under 60-talet fick Aspudden förfalla och när filmen gjordes var här värsta slummen.

Folk tjänade under 20 000 om året och dubbelt så många som på andra håll var ”ärenden för nykterhetsnämnden ”.

Folk från närbelägna villaförorten Mälarhöjden bet ihop och cyklade snabbaste de kunde när de behövde passera Hägerstensvägen.

Då ville Stockholmshem riva jugendhusen från 1912. De hade förfallit i årtionden, färgen flagade och det var ettor med kök eller med kokskåp.

Plask och ryk
Det är säkert 30 grader varmt i badhuset så någon öppnar fönstret.

Det varma bassängvattnet ryker som en varm källa på Island.

Framför filmduken plaskar en mamma med två barn och några andra badare.

Som på planschen
”Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system" heter filmen något otympligt. Det är märkligt att se, det är ju här, men så annorlunda. Folk pratar så ordentligt artikulerat och är så otidsenligt vilsna framför kameran.

På pilsnerpanget Aspen hänger gubbar och den varma och moderliga servitrisen ordna luciatåg och dans. Här är misär förstår man av filmen, men ändå på något sätt knipslugt och genuint.

Scenerna är oändliga, folk får prata på. Innanför frisören Salong de Paris håller unga socialdemokrater möten för att bevara de gamla husen.. I slutet håller de upp planscher på hur fint det skulle kunna bli, i den framtid, som nu, är nu.

Idag ser det faktiskt ut som på planschen.

Rea på lägenheter
Jag bor bortom Hägerstensvägen nu, men Systemet flyttade för flera år sedan till Liljeholmen.

Det tog med sig de sista alkisarna som numera bytt bänken vid Blommensbergsvägen mot Hälsans stig, på bekvämt gångavstånd till det nya bolaget. Men de flesta alkisar åkte ut tidigare.

Närmare bestämt när borgerliga politiker bestämde sig för att rea bort Stockholmshems lägenheter till dem som för tillfället råkade bo i dem, för att på så sätt öka antalet miljonärer i staden.

En melankolisk och på sitt sätt komisk tid följde.

Gamla kommunister bytte tema och eldade på massorna för bostadsrättsombildning, grannar blev osams, de som låtit sig övertalas fann sig snart övergivna av den kompetenta styrelsen som snabbt investerat på andra håll och dragit.

Rika unga
Man märkte att det var över när ICA slutade med grytkött och istället överbelamrades med ett varierat utbud av färdiga enmansportioner för stressade IT- människor och ungdomar med pappor som kunde betala de galopperande lägenhetspriserna.

Man märkte att något hänt när dagis fick flytta bort eftersom bostadsrättsföreningen klagade på att ungarnas skrikande drog ner värdet på lägenheterna.

Kul att det kommer många unga, men HUR kan de ha så mycket pengar, frågar sig gamla bekanta vilset, när man stöter ihop i Vinterviken eller på väg till tunnelbanan. I undertexten ligger: kommer det att finnas plats för mig?

Bara medelklass
Vem bor i Aspudden, frågade Rainer Hartleb Stockholmshems direktör, då 1969.

Människor som är olyckliga och söker tröst i alkoholen, svarar direktören och försöker slingra sig undan de där orden som inte ska sägas inför filmkameran.

Idag är det lika enhetligt fast åt andra hållet. Det Aspudden som under en period av kanske 30 år var en mix av olikheter är bortsopat till förmån för oss i en välbeställd medelklass, som nu slipper träffa några andra än oss själva.

Kristina Mattsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn