KRÖNIKA. Litteratur är som bekant en källa till att förstå vårt samhälle och dess historia vars vingslag vi lever under i nuet. Så skulle säkert representanter för arbetarlitteraturen resonera också, och jag tänker då på sådana som Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg.

Gemensamt för dem var att de genomgick en klassvandring, och att de fick föra en kamp för att erövra språket med ibland en femårig skolbakgrund och Bibeln som enda bok i barndomshemmet.

Men det var inte bara sina egna liv de lyckades förändra utan framförallt medverkade de till statarsystemets avskaffande.

Bildningscentrum Jan Fridegård
För en tid sedan bedrev jag en litteraturkurs på Bildningscentrum Jan Fridegård i Bålsta, inte långt från Övergran där Fridegård hade ett arbetstorp, numera förvandlat till museum.

Men är hans böcker museala för det?

Jag hoppas inte det.

För det var en invandrargrupp jag hade, och den kom från vitt skilda länder som Tjetjenien, Argentina och Armenien.

Ändå hade den en sak gemensamt: den befann sig i ett främmande land, i en ny kultur och i ett språk den måste erövra för att hitta en plats på arbetsmarknaden.

Förändringskraft
Alltså kunde den förstå styckena ur Nybyggarna eller novellen Fullblodet av Ivar Lo som handlar om en kvinna som var tvungen att föda i hemlighet efter att hon fått sparken av storbonden.

Kvinnans rättigheter kämpade inte bara Moa Martinson för, utan också vår käre Ivar. Kalla gärna arbetarlitteraturen för primitiv idag, men en sak visste dessa författare: litteraturen hade en förändringskraft som kunde minska klassklyftorna i Sverige.

Språk som spottloskor
Därför är det mycket roligt att förlaget Themis återutgett Jan Fridegårds två romaner Mot öster soldat och Soldatens kärlek, vilka handlar om kriget mot Ryssland 1808-1809. I romanerna får vi möta Jans kärva och svarta humor, skildrande krigets fasor, sedda genom lantvärnssoldatens ögon.

Men Fridegård var inte bara en samhällskritiker vars slag kom underifrån, han var också en språkkonstnär som kunde skruva till formuleringarna till att bli spottloskor i maktens ansikte i det gråblåsiga Uppland han växte upp i.

Ingen har väl satt så mycket färg på Enköping och en far som han gjorde, för att inte tala om herrgården Katrinedal där han upplevde sin ungdom och där patronen ansågs korkad.

Relevant än i dag
Kanske storbonden av idag istället kan ses som en skola, styrd av Jan Björklunds militärstrategiska uppfostringsmetoder där en Martin Bubers analyser av pedagogik anses tillhöra ett flummigt sjuttiotal.

Eller en rektor som inte förstår att språk och kultur hänger samman, och ser språkinlärning som en teknikalitet med vars hjälp man leder in lydiga invandrarbarn i det svenska Sverige.

Hur som helst verkar Bålsta vara en god mylla för en ny krämarklass vi ser i Sverige; småföretagarna som mer tänker på en platt-tv än en Ekelöf eller en Fridegård, trots finanskrisen. Rasismen brukar växa bra på sådana ställen.

Kanske borde därför vår statarlitteratur införas som obligatorisk för invandrare.

Ett gott sätt att lära sig språk på, men också historiens vingslag som ännu slår över samtiden.

Ulf Nygren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn