NOTIS. När den 29 januari väl var inne och drygt två miljoner strejkande, privat likaväl som offentligt anställda och tillhöriga åtta olika fackföreningar, gick ut på gatorna och demonstrerade fick till och med president Sarkozy lov att erkänna att han noterat strejken.

Han hade nämligen tidigare avfärdat missnöjet i landet med en syrlig kommentar om att franska strejker numera är så små att de knappt märks.

Ett nödrop
Men den här gången kunde inte president Sarkozy blunda för proteströrelsens styrka och i varje fransk stad han besöker möts han nu av burop.

Krisens verkningar är nämligen, även här i Frankrike, kraftigt kännbara. Jobben tryter, köpkraften minskar, antalet verkligt fattiga ökar och den växande kampviljan är, som tidningen Libération skrev, närmast att se som ett nödrop.

Ett nödrop som glädjande nog fått de olika fackföreningarna att börja samarbeta och dra åt samma håll.

Kollektiv dröm
Själv kunde jag inte ta mig in till Paris för att få en skymt av demonstrationen. Strejken förlamade stora delar av kommunikationerna och trafiken på min förortslinje låg helt nere, hela dagen. Jag fick nöja mig med mediernas rapportering.

Och det jag då mest fäste mig vid var en formulering som i sin språkliga fantasifullhet tycks besläktad med majrevoltens "strand under asfalten".

På många demonstranters plakat hade ordet generalstrejk, "grève général", förvandlats till "rêve général", en allmän – och gemensam – dröm.

Vad drömmen handlar om är inte svårt att ana i ett land där minsta skolbarn kan stava till "Frihet, jämlikhet, broderskap".

Margareta Zetterström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn