DEBATT En ideologi som förbjuder människor att göra egna val i frågor som är av avgörande betydelse för deras liv, är den verkligen en bra ideologi? Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på Almega, ställer frågan med anledning av Ann-Marie Lindgrens inlägg "sopa rent framför egen dörr" i LO-tidningen den 15 december 2008.

Lindgrens påståenden om att det fria vårdvalet kommer att skapa kaos i landstingen, med överetablering och okontrollerade kostnadsökningar, motiverar inget längre svar. Eftersom det fortfarande är skattepengar det handlar om, så finns det självklart spärrar emot detta. Och eventuella överetableringar straffar endast dem som har investerat i etableringar som inte bär sig. Det är inget som drabbar skattebetalarna.

Ideologiska resonemang
Mer uppseendeväckande är Ann-Marie Lindgrens ideologiska resonemang. Till exempel om friskolorna. Enligt Lindgren tränger de ut den kommunala skolan.

Det som faktiskt har hänt, är att barn och deras föräldrar har övergivit ett dåligt alternativ för ett bättre. De har valt skolor som gör barnen bättre rustade inför den framtid som väntar dem på en oviss och krävande arbetsmarknad. Kompetenta och ansvarstagande människor har fattat välgenomtänkta beslut om sina egna liv.

Visst kan man invända att vi har olika förutsättningar att värdera den information om valmöjligheter som står till buds. Med det är knappast argument nog att vända åter till den välfärdsstat som gjorde alla medborgare till passiva, tacksamma klienter.

Kapabla individer
Ideologin styr, skriver Ann-Marie Lindgren. Och visst gör den det. Det fria vårdvalet vilar i grunden på en ideologi som ser människor som kapabla att fatta bra och rationella beslut om sådant som rör dem själva. Det är beslut som inte ska fattas av politiker eller byråkrater.

Ideologin styr, fortsätter Lindgren och pekar på en "föreställning" om det privata företagandets överlägsenhet. Och visst gör den det. Ställer man monopol i en jämförelse med konkurrens och valfrihet, så framstår den förstnämna som en lång räcka av misslyckanden och ekonomiskt vanstyre, där många människor råkat illa ut. Den privata vården har visat sig – just det – överlägsen, när det gäller att ge den vård som människor efterfrågar samtidigt som den erbjudit arbetsplatser där de anställda trivs bättre och har större inflytande.

Lindgrens aversion mot alternativa utförare i vård och skola ser allt mer ut som en låsning vid invanda föreställningar, snarare än ställningstaganden som har prövats i ett levande ideologiskt samtal.

Ohållbart
I en sådan prövning skulle det bli ohållbart att hävda att monopol och politisk centralstyrning skulle ge människor bättre livschanser. Varför skulle till exempel svaga elever prestera bättre av att tvingas kvar i en kommunal skola – eller en privat – med kvalitetsproblem? Varför skulle en äldre person må bättre av att inte själv få välja äldreboende?

En ideologi som hindrar människor från att fatta livsavgörande beslut är ingen bra ideologi. Behovet av en diskussion utan skygglappar på Arbetarrörelsens tankesmedja framstår som minst sagt angelägen.

Ulf Lindberg, näringspolitisk chef Almega


Svar direkt från Ann-Marie Lindgren:
Ulf Lindbergs replik följer borgerlighetens standardformulär 1A när det gäller kritik mot den fria privata etableringsrätten inom den skattefinansierade sektorn – nämligen att man är emot valfrihet. Därpå följer den vanliga borgerliga retoriken om den fantastiska privata företagsamheten och de förskräckliga offentliga monopolen.

Detta upplägg drar nog hem applåder i församlingar som själva är varma anhängare av privatiseringar och vägrar att se några som helst problem med dem. Vi skeptiker rycker mest på axlarna åt denna adjektivbemängda retorik och konstaterar att jaha, tonläget är högt men den sakliga nivån låg.

Principen inte satt i fråga
Men alltså, Ulf Lindberg – min kritik gäller inte valfriheten som princip. Jag har inte den avlägsnaste tanke på att kräva ett återinförande av de gamla bostadsbanden som hänvisade medborgarna till en enda skola och en enda vårdcentral; faktum är att jag i 1980-talets socialdemokratiska debatt hörde till dem som krävde att bostadsbanden skulle bort. Kritiken gäller inte ens möjligheten att ta in privata företag inom den skattefinansierade sektorn. Som jag mycket tydligt skriver i min studie av privatiseringarnas effekter (Ta tillbaka demokratin!, rapport nr 8 från Arbetarrörelsens tankesmedja) har konkurrens positiva effekter för effektiviteten (om den inte sker med osunda metoder, vilket i och för sig förekommer). Detta gäller även om det ”bara” är offentligt drivna skolor, vårdcentraler etc. som tävlar med varandra, men jag tror att det är bra att också ha en öppning för goda idéer utifrån.

Min kritik handlar om den fria privata etableringsrätten. Vilket i sin tur handlar om fördelningen av skattepengar, hur de används, och hur verksamheterna fyller sina syften.

Fakta först
Först några fakta om privatiseringar:

• Det finns exempel på bra privata verksamheter likaväl som på katastrofalt dåliga. Det finns likaså exempel på både bra och dåligt skötta offentliga verksamheter. Det är inte de enskilda exemplen som är det intressanta, utan det sammantagna resultatet. Och inga forskningsstudier – internationella eller svenska – visar att själva driftsformen har någon betydelse för kostnader och effektivitet. Det som har betydelse är konkurrensen, inte driftsformen. T o m regeringens egen långtidsutredning slår fast detta.

• Det går inte att belägga några generellt kvalitetshöjande effekter som följd av privatiseringarna. Inom grundskolan visar genomsnittsresultaten i matematik, svenska och naturorienterande ämnen en nedåtgående tendens sedan 1990-talets mitt, det vill säga den tidpunkt friskolorna började växa sig starka. Förändringar i driftsformen har alltså inte, som på sina håll hävdas, något samband med utvecklingen av kvaliteten.

• Forskningen visar att privatiseringen av så kallade trovärdighetsvaror – exempelvis vård – tenderar att leda till ökade kostnader, därför att de privata producenterna har ett
intresse av att själva driva upp efterfrågan.

• Överetableringarna inom skolsektorn är ett växande bekymmer, som börjat oroa t o m moderata kommunalråd. Lärarnas Riksförbund – som tillhör SACO – har krävt ett moratorium för starten av nya friskolor, och är djupt kritiska till effekterna för kvaliteten på undervisningen.

Om det bara är socialdemokratisk ”ideologi” att se problem med privata etableringar inom den offentliga sektorn, då finns den sortens ”ideologier” långt utanför socialdemokratin – och kan alltså starkt misstänkas handla om något annat.

Och detta andra är hushållningen med skattepengar. Skattepengar räcker inte till allting, lika litet som den egna familjeekonomin räcker till allting. Den privata inkomsten sätter gränser för hur mycket man kan välja, och skatteintäkternas storlek sätter samma gränser inom den skattefinansierade sektorn. Precis som i hushållsekonomin måste man välja vad som är mest angeläget att satsa på – och vad man i stället måste välja bort.

Det är den aspekten av valfriheten som borgerligheten förnekar: medborgarnas rätt att välja hur skattepengarna ska användas. Medborgarna måste ha rätten att säga nej till ytterligare gymnasieskolor, när det redan finns fler platser än elever, och använda de pengarna till något annat. De måste kunna säga nej till fler vårdcentraler i redan läkartäta områden och konstatera att pengarna gör bättre nytta inom, exempelvis, psykiatrin eller cancervården.

Det är inte konstigare att ha regler för privata företags önskan att få etablera sig inom den skattefinansierade sektorn än vad det är att ha regler för all annan användning av skattepengar.  Jag har aldrig hört en företrädare för det privata näringslivet hävda att bankerna ska vara skyldiga att utan ekonomisk prövning låna ut pengar till alla som vill starta eget företag. Varför ska då skattebetalarna vara tvungna att inte bara låna ut, utan direkt betala, alla som vill starta privatskolor och privatmottagningar?

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef Arbetatarrörelsens tankesmedja