Guldet blev till sand

Det senaste beskedet till Johan Persson, ordförande i Kalmars kommunstyrelse, och Thomas Davidsson, näringslivschef, är att nya investerare ska dyka upp i Kalmar i dag, fredag. – Det har varit lite olika turer, säger Johan Persson.

Det var en gång en gammal residensstad med ringmur, högskola, slott och stora fina ytor för människorna.

På stadshuset vid Stortorget satt de som bestämde och tänkte att det var allt en fin stad de hade. Men varför låg den så avsides? Varför var kommunikationerna dit så dåliga? Det bekymrade dem. För de ville bli fler. De ville att staden skulle växa och utvecklas. I budgeten fastslog de sitt mål: Kalmar kommun ska öka från 60.000 till 70.000 invånare.

Dagarna gick utan drastiska förändringar. Ända till en sommardag 2006 då mannen med den nya kartan kom på oväntat besök. Han presenterade sig som Mr Luo från företaget Fanerdun och Zhejiangprovinsen i Kina.

När politikerna i kommunen fick se hans karta kände de igen namnen: Baltikum, Kalmar, stadsdelen Snurrom. Men inte perspektivet.

Kalmar i centrum
Jinxing Luo (som han hette även om ingen någonsin sa något annat än Mr Luo) hade en karta som inte brydde sig om hur långt det var till Stockholm eller hur krokig E22:an var, hur många byhålor som regionaltågen stannade vid eller hur små flygplanen som trafikerade staden var.

På Mr Luos karta låg Kalmar centralt: Den baltiska regionens mittpunkt.

Resten kunde ordnas.

Och han tänkte satsa miljoner, kanske en miljard.

Enkel affärsidé
Affärsidén var enkel: Nordeuropeiska och baltiska investerare skulle åka till gigantiska mässhallar i Kalmar, där 1.000 kinesiska företag visade upp sina varor.

Omedelbart ville Mr Luo ha besked: Var kommunen med på noterna? Ville de ha nya bostadsområden, hotell, mängder av handelsresande?

Det var som en saga. Nästan för bra för att vara sant.

Inte kunde väl kommunen säga nej? Det var väl inte kommunens sak att bedöma affärsidén? Hur var det med miljöaspekter? Spelade det någon roll att Kina var en diktatur?

Så bråttom hade Mr Luo att beslutet om ett samarbetsavtal togs på ett extra-insatt arbetsutskott i kommunstyrelsen, en lördag.
En debatt om Kina väcktes men de stora protesterna uteblev. Och de som trodde allt var ett skämt blev motbevisade. Snart stod långtradare med betong i kö.

Sagans slut
I slutet av januari 2009 är Fanerdun utkastat från de provisoriska mässhallarna. Kvar där inne står kartonger med hotellinredning, till hotellet som inte bidde mer än en vattenfylld grop.

På Fanerduns hemsida finns visionerna kvar, förverkligade till kanske en femtedel. Dimmade bilder visar blank marmor, strövande människor och ett oändligt antal byggnader. Mässans öppettider är överstrukna: stängt sedan december 2008.

Sagan verkar ha fått ett abrupt slut.

– Ja du, jag tror det är kört, säger Jörg Schulz.

Han anställdes på Fanerdun som IT-ansvarig, men nu … han får göra allt. Mest läsa mejl och ha kontakter med kronofogden.  Mr Luo
har han inte träffat på åtta månader.

– Det värsta är att det inte finns någon styrning, säger han.

Brutna löften
För den som vill veta mer hänvisar han ”nästan” till kommunen.

Kommunens politiker och personal hänvisar i sin tur allt som oftast till lokaltidningen. Mr Luo har under långa perioder gått under jorden.

Sex miljoner kronor står Fanerdun i skuld till det kommunala fastighetsbolaget. Också lokala företag väntar på stora summor, främst NCC med tolv miljoner.

Löften har brutits flera gånger. Dödsstöten kom i höstas, när Fanerdun skyllt uteblivna betalningar på kinesisk byråkrati. Men när tillstånden kom fanns inga pengar att föra ut. Då hänvisades till finanskrisen.

Tidigare varningsklockor var Fanerduns vidlyftiga reklam i Kina: Samtidigt som kommunen enligt samarbetsavtalet informerade om regionen, försökte företaget (på kinesiska) i princip sälja uppehållstillstånd. En annan varningsklocka ljöd för byggjobbarnas uteblivna löner och usla skyddsutrustningar. För att inte spräcka tidplanen hyrde företaget en tillfällig lokal och köpte in egna varuprov. Ledningen ljög om att ett 50-tal investerare nappat: I själva verket fanns inga avtal.

Lurade investerare
Företagets informatör, Angie Qian, som kommer från Kina men som bott tio år i Sverige, berättar i efterhand att hon haft en jobbig tid. Hon trodde på affärsidén, men kritiserar ledarstilen.

– Jag såg hela tiden hur de tog fel beslut, säger hon.

Ägaren följde sin helt egna uppfattning.

Också det tio-tjugotal kinesiska investerare, som Fanerdun till slut verkar ha lyckats locka till sig, känner sig lurade. Av kommunen och svenska staten (som ju stödde projektet), vilket de ger uttryck för i lokaltidningen Barometern.

Kommunen står utanför
I stadshusets trappa görs reklam för historiska Kalmar i utveckling. Bilden visar en kinesisk drake. På andra våningen sitter kommunstyrelsens ordförande Johan Persson, socialdemokrat. De senaste åren har han, näringslivschefen och kommunchefen hållit i 170 seminarier för olika grupper om Kinaprojektet: myndigheter, företag, föreningar. En särskild projektorganisation har funnits och fem miljoner kronor har satsats.

Men det som nu sker – att Fanerdun letar nya investerare – är en privat affär, påpekar han, ingenting som kommunen har med att göra.

– Förhoppningsvis säljer de till något företag som driver vidare.

För Johan Persson är det en stor gåta att någon kunde investera så mycket pengar för att sedan lämna allt. Men i Asien, liksom till viss del i Sydeuropa, är det vanligt att byggen påbörjas innan de är färdigfinansierade, påpekar både han och näringslivschefen Thomas Davidsson. När resten av pengarna är i hamn återupptas byggnationen.

Sviket förtroende
Hösten 2007 satte Thomas Davidsson odelad tilltro till Mr Luo. Nu k&auml
;nner han sig besviken.

Men om företaget – vilket det nu blir – börjar betala skulderna är både Thomas Davidsson och Johan Persson redo att åter sätta sig vid förhandlingsbordet.

– Jag skulle inte bli helt förvånad om det här reder ut sig i slutändan ändå, säger Thomas Davidsson.

Vid den gamla chokladfabriken i Snurrom är den kinesiska parken nästan klar. Skylten Feel China, enjoy life är urblekt. På andra sidan vägen ligger högar av tegel, metallrör och grus, delvis täckta av blå plast som då och då blåser upp i vinden.

I väntan på frälsning
Dåligt för miljön, enligt miljöpartisten och kommunalrådet Jonas Löhnn. Ur det lilla perspektivet.

– Det kunde ha varit värre. Projektet kunde ha lyckats, säger han och ser ut över området.

Affärsidén var inte miljömässigt eller etiskt försvarbar, anser han.

Själv var han inte med på det där extra utskottsmötet.

– Vi hade behövt veta mer. Ställt tydliga krav. Hur arbetar de med sin produktion? Produceras varorna av nära nog livegna, eller av barn?

– Men Kalmar bara väntar på den där frälsaren som ska komma utifrån, säger Jonas Löhnn (som själv är präst).

Kulisser
”Gud, så bluffade vi blev”, säger folkpartistiska oppositionsrådet Inger Hilmansson på telefon.

I efterhand misstänker hon att saker var iscensatta. Som när det ringde någon till Mr Luo under en förhandling och det sas att det var en minister.

Hon har räknat på de summor som företaget krävde av investerarna och säger att det i sig räckte för en stor vinst. Att affärsidén skulle hålla i längden var kanske inte ens viktigt, säger hon.

– Mr Luo lyckades verkligen dupera oss.

Talet om nya investerare ser hon som ren förhalning.

Nyligen fick Fanerduns tre sista anställda i Kalmar ett brev från Mr Luo som tackar för den tid som varit. Januarilönen fick de inte ut, eftersom NCC:s inkassoföretag frusit kontot.

Köpare på gång
Kalmar kommun får också ett brev. Fanerdun har hittat en köpare och det företaget kommer till Kalmar om några dagar. Skulderna ska de förstås betala.

Men dagarna går. Problem med visum, blir beskedet.

Men så får politikerna nya besked, representanter från köparna landar i Stockholm på tisdagen och kommer till Kalmar idag, fredag.

Ska sagan om Kalmar som lilla Kina få en fortsättning måste förtroendet återupprättas från grunden. Man måste ju ha betong för att bygga, som Jörg Schulz säger, en av de tre utan januarilön.

FAKTA / Den kinesiska bluffen – steg för steg
Augusti 2006
19 augusti 2006 undertecknade Kalmar och Fanerdun ett investeringsavtal. Kalmar skulle informera om regionen i Kina, samtidigt som Fanerdun skulle sälja in sin affärsidé till investerare.

2006–2008
Kommunen sålde mark för 20 miljoner kronor, bildade en projektorganisation, anställde extra personal och avsatte 10 miljoner kronor. Hälften har utnyttjats.

April 2008
I april 2008 hade Fanerdun dragit på sig hyresskulder och tvingades i december lämna hyrda lokaler. Kommunfullmäktige beslutade att byta mark mot skulden. Men lagfarter saknades liksom en fulltalig styrelse i Fanerdun.

Februari 2009
Fanerdun har lovat att börja betala en miljon kronor av sin skuld på sex miljoner den 17 februari. Den dagen hade inga pengar kommit in och en indrivningsprocess är nära förestående.