ESSÄ. En totempåle är en ”krönikebok för att åt eftervärlden bevara en släktlegend eller en familjehistoria”. Den kunskapen inhämtar Lars Anderssons far ur en tidskrift när han tar en vilopaus under ett överdådigt bondkalas.

Själv är författaren ett gnyende spädbarn – året bör alltså vara 1954 – som för att tröstas måste sättas i familjens folkabubbla och köras kors och tvärs längs Klarälven.

Han är ”en skrikande ännu inte ens krypande pojke som vill ut i världen”.

Inledningen till Lars Anderssons senaste roman Ljus från ingenstans säger några träffande saker om författarskapet. Det är som en totempåle för hela Värmland, inte bara släktbyn Hedås.

En gåta
Grundtemat handlar om människans strävan. Eftersom det moderna nuet framstår som historiens mål och slutpunkt, blir det en gåta hur människor har kunnat genomleva mörka århundraden av umbärande.

Gåtans lösning är naturligtvis hoppet, människans förunderliga förmåga att föreställa sig att allt ska bli bättre. Om man tar upp en ny bit mark att odla, om man lär sig katekesen utantill så man kan få studera. Det är denna strävan genom 1600-, 1700- och 1800-talen som Lars Andersson försöker återge i sin släkthistoria.

Många av hans böcker är värmländska krönikor. Samtidigt har han alltid längtat ut i världen. Roman nummer två i författarskapet, Vi lever våra spel, ”skulle handla om mig själv och om en som sätter historiens schaktjord i långsamt skred under sina fötter”. 

Den meningen belyser det mesta Lars Andersson skrivit.  Han är aldrig någon neutral, förment objektiv iakttagare. Han är närvarande överallt, om än kanske stundom dold till sin person. Samtidigt gör han aldrig världen helt till sin egen skapelse. Hans så kallade litterära universum är ingen egensinnighet, även om  impulser, idéreceptioner och slutsatser kan vara nog så personliga.

Estetiskt credo
I ett avslutande stycke i essäboken Fylgja citerar Andersson norrmannen Georg Johannessen som sagt att ”romanen är en essä dividerad med en saga.” Om Lars Anderssons författarskap skulle man kunna säga att det ofta är en essä multiplicerad med en saga.
I den stora romanen Vattenorgeln utbrister plötsligt berättaren att hans ambition att skildra vintermålaren Gustav Fjaestads liv ”går sönder”. Sedan konstaterar han att han vill ”tillverka någonting, inte avbilda det”. Det är ett estetiskt credo: hantverkandet, de många bilderna och idéerna som fogas samman till en variabel text, flerdimensionell som ett konstföremål.

Romanen Berget är porträttet av hemstaden Karlskoga och historien om Bofors, som utan att mutskandalen görs till huvudämne ändå vävs samman med det Indien som Andersson funnit som ett nytt hemland. Berget är format som det skåp som huvudpersonen tillverkar, ett skåp där livet kan iscensättas och minnen bearbetas. På samma sätt är Anderssons skönlitterära skrivande oftast ett collage, eller ett montage, där verklighet och fantasi skrivs samman.

Frihetens gränser
Hans stora ämne är de nödvändiga och de påtvingade begränsningarna i individens frihet: dels det solidariska ansvaret för andra människor, dels maktens orättfärdighet. Han överger sällan sina tematiska och motiviska projekt: messiasdrömmens roll i historien, studenten som reser till Uppsala för att skapa sig ett bättre liv, moderniseringarnas hot mot mänsklig existens och värdighet. Kritiken av utvecklingen är ofta hård, utopin finns i landsbygdssamhället: ”Frihet kan bara finnas i glesbefolkade, skogiga eller bergiga avkrokar (…) i fickor och prång av världsutvecklingen”.

Läsaren av essäboken Fylgja slås av det otåliga, rastlösa i Anderssons intellekt, och av den djupborrande undersökning som aldrig tycks mattas av. Han uppehåller sig fortfarande vid den judiska mystiken. Han bearbetar sina förhållningssätt till andra svenska författarskap, och han färdas i Indien och Värmland och till alla andra hållpunkter på den långa livsvägen för spädbarnet som måste köras runt i en folkabubbla för att få ro. Hans skrivande strålar 55 år senare av nyfikenhet, berättarglädje och en märklig förtröstan.

Läs också: Lars Andersson i årtal: liv, böcker, utmärkelser.

Björn Gunnarsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn