KOMMENTAR. När man på plats hör Kulturutredningen presentera sitt betänkande inser man att de nog trots allt står på kulturens sida och att den egentliga målgruppen är landets politiker, att få dem att intressera sig och skjuta till mer pengar.

Vilket egentligen är vad som behövs. Urholkningen är i full gång sen början av åttitalet, både av anslagens värde och av ambitionerna. Inga större satsningar har gjorts i mannaminne förutom att inviga några nya museer, och välståndsökningen har gått kulturen och kulturutövarna förbi.

Men nu står det en gång för alla i direktivet från kulturministern att utredningen ska hålla sig inom givna kostnadsramar, och det har de åtlytt.

Det är därför endast administrativa reformer föreslås.

Centralisering. Som inom vården, typ.

Två jättemyndigheter ska stå för bevarandet av kulturarvet respektive för stöd till utövande konstnärer, medan själva inköpen läggs ut på regionala institutioner.

Tredelningen
Det vill säga en musei- och biblioteksbit som ska fungera som ett traditionellt ämbetsverk, en stipendiebit som i samma grad som hittills bygger på konstnärlig sakkunskap – och så ett nytt slags Kulturråd som ska fungera som controller och se till att inköpen är väl använda pengar genom att uppfylla de politiska mål som för tillfället är för modet.

Denna enorma omstrukturering ska dessutom bekosta sig själv genom effektivisering. Det där har vi hört förut.

Hur det kan bli
För den enskilda konstnären kommer uppdelningen att leda till ett slags växelbruk, där man (dvs vissa) dels tack vare stipendier är fri att arbeta autonomt, dels som politiskt beroende uppdragskonstnär förväntas utforma projekt som går att sälja in.

Det kommer att bli jobbigt. Och inställsamt.

Ner med staten
Trots många goda formuleringar och mikroanalyser blir helhetsintrycket att kulturens autonomi (självständighet) är allvarligt hotad av de till synes oskyldiga administrativa reformerna.

Det gamla målet att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet är som väntat nerrivet.

Men det är inte i och med den reträtten som de nyliberala konsekvenserna infinner sig. Det sker genom att modellen egentligen frånsäger sig idén om en statlig kulturpolitik överhuvud utan låter dess mål sammanfalla med vad som för tillfället är giltigt inom den riktiga politiken.

Upphandling
Den underförstådda principen blir inte innehåll (värden) utan flexibilitet, med andra ord kortsiktighet. Vilket är i full överensstämmelse med politikens allmänna vridning från myndighetsutövning till en roll som beställare.

Staten och regionerna ska upphandla kultur som motsvarar de rådande allmänpolitiska trenderna, och dessa förväntas skifta.
Mesta möjliga samhällsnytta för minsta möjliga pengar.

Det är en infallsvinkel som säkert kan inspirera vissa politiker, givet att de kan intala sig att en satsad krona på kulturen på omvägar gynnar diverse andra fögderier.

Alternativ efterlyses
Men vad som lämnas åsido är kulturen som en väg till ökad myndighet, frihet och jämlikhet för den som deltar. Vi får hoppas att den debatt som nu utbryter, inte minst här i LO-Tidningen, kommer att föreslå alternativ i den riktningen.

Läs också: John Swedenmarks första version av denna artikel i LO-Tidningen den 12/2 2009.