”Arbetarrörelsen måste visa en utväg”
Världsekonomin är på väg ned i den djupaste kris som mänskligheten upplevt sedan 1930-talet – kanske blir den ännu värre? Nu kräver snart sagt alla skarpare regelverk och moralisk upprustning på finansmarknaden. Men för arbetarrörelsen gäller det att gå ett steg längre. Vi måste skärpa analysen och kritiken av den kapitalism som nu i det närmaste skapat en finansiell härdsmälta, men också idémässigt utveckla och fördjupa alternativet, blandekonomin, nationellt och internationellt.
Först kritiken. Få talar om den ekonomiska krisens djupast liggande orsak; nämligen att en liten global ekonomisk elit med makt över enorma ekonomiska tillgångar allt mer ägnar sig åt spekulation i valutor, aktier, krediter och råvaror.
Handeln med nationella valutor är i dag nästan enbart spekulation. Man köper och säljer för att tjäna på att valutakurser går upp eller ned. Mindre än två procent av valutahandeln är direkt relaterad till handel med varor över nationsgränserna. Följden är allt mer svårhanterliga valutakriser.
Handeln med aktier har tiodubblats på två decennier jämfört med hela världens totala produktion, BNP. Under 2008 rasade den globala aktiemarknaden med över 40 procent – mer än det ras 1931 som föregick 30-talets djupa depression.
Handeln med krediter har expanderat från en kanske sund volym på 180 miljarder dollar år 1999 till 12.000 miljarder dollar år 2005. Kreditmarknaden har nu nästan helt upphört att fungera!
På råvarubörserna har priserna i genomsnitt halverats bara sedan i juli 2008. Priset på exempelvis råolja har, med i stort sett oförändrat oljeflöde, först ökat från cirka 90 till nära 150 dollar per fat för att sedan rasa till under 40 dollar.
Den ekonomiska eliten kammar hem vinsterna
Den ekonomiska elitens ”traders” bevakar de här marknaderna sekund för sekund via sina dataskärmar. Med tillgång till väldiga penningsummor kan de trissa upp priserna som sedan rasar när de börjar sälja för att ta hem spekulationsvinsterna till sina uppdragsgivare. Så skapas kriserna. Nu tvingas staterna gå in med tusentals miljarder kronor av skattemedel för att rädda systemet från sammanbrott. Det betyder kraftigt ökade statsskulder vilket försvagar beredskapen inför nästa kris. Redan varnas för att en ny finansiell bubbla kan bli följden av de stimulanser som sätts in i försöken att häva det nuvarande krisutbrottet.
Fyra stora riskkapitalbolag med bas i Sverige, Nordic Capital, EQT, Altor och IK, uppges ha 190 miljarder kronor i kassan att handla för. Det kan jämföras med de 35 miljarder som enligt regeringens finansplan ska stimulera svensk ekonomi år 2009 och de ytterligare 10–15 miljarder som den politiska oppositionen vill sätta in till stöd för landets alla kommuner, ökad sysselsättning, utbyggd infrastruktur med mera. De stora ägarna av riskkapitalbolag tar inget ansvar. De väntar bara på bästa möjliga köptillfälle. Nu har Altor tillsammans med Bure köpt Carnegie för en köpeskilling som är drygt 100 miljoner kronor lägre än det garantilån som staten (Riksgälden) satte in för att rädda bolaget från konkurs.
En förstärkt och utvecklad blandekonomi är alternativet
Så alternativet! Ytterligt få tycks ha någon idé om hur spekulationen och därmed kriserna ska dämpas i framtiden. Högre moral i affärsvärlden och effektivare regler för finansmarknaderna räcker inte. Debatten om kapitalismens och marknadsekonomins eventuella överlevnad är närmast infantil – som om kommunism och planhushållning vore ett alternativ! Alternativet är givetvis en förstärkt och utvecklad blandekonomi med inslag av det man brukar kalla den nordiska modellen, med starka fackföreningar, ett generellt välfärdssystem och en hög skattekvot, i nordiska länder omkring 50 procent. Det kan begränsa utrymmet för spekulation och stabilisera marknaderna i jämförelse med en ekonomi av gammal USA-modell med en skattekvot på bara 30 procent och ett svagt utbyggt socialt välfärdssystem. Ett annat land där en samhällelig social välfärd i stort saknas är det ”kommunistiska” Kina som i stället har ett högt privat sparande. Båda dessa väldiga länder skulle må väl av en utveckling i blandekonomisk riktning.
I nuvarande krisläge är stora skattehöjningar kontraproduktiva. Men på lång sikt är en blandekonomisk utveckling värdefull och nödvändig för den globala ekonomin som helhet. Vi är starkt övertygade om frihandelns och globaliseringens stora fördelar. Men fördelarna kan bara utnyttjas till fullo om spekulationsekonomin kan begränsas och jämlikheten öka nationellt och globalt.
Ekonomisk forskning har visat att länder med de starkaste sociala välfärdssystemen har de mest öppna ekonomierna med en fri handel. Den nordiska modellen innebär en jämnare fördelning av köpkraften och ju jämnare köpkraften är fördelad desto bättre fungerar marknaden. I själva verket bygger teorierna om marknadsekonomin på att konsumenterna är någorlunda jämlika och med samma makt på marknaden som säljarna, det vill säga kapitalägarna.
Arbetarrörelsen måste anvisa en utväg
Blandekonomin borde göras till huvudfråga i EU-valet i den 7 juni. Obama-administrationen i USA tycks vilja röra sig i blandekonomisk riktning genom en allmän sjukförsäkring, utbyggd offentlig sektor, allmänna skolor, sjukhus, vägar och järnvägar och en energiproduktion i fas med klimatpolitiken. Återstår att se i vilken riktning länder som Ryssland, Indien och Kina går?
Arbetarrörelsen måste skärpa sin internationella profil och anvisa en utväg.
Bengt Göransson, statsråd 1982–1991
Mats Hellström, tidigare handelsminister
Bror Perjus, journalist och författare
