/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt 2009/wrestler0809.jpg
Rourke gör sin wrestlare med en slags sentimental tyngd.
 

FILM. På ett sätt är The Wrestler en rak och gripbar historia: underdogen som försöker streta sig fram, ett tema som med anor från, minst, Midnight Cowboy. Loserfilmen har stolta traditioner i USA.

Även hajpningen av filmen är ganska rättfram. En viktig poäng i marknadsföringen är att Mickey Rourkes rollfigur, liksom Rourke själv, har varit idol på 80-talet.

Ser förskräcklig ut
Nu spelar han wrestlaren som blivit fattig och trött, med läsglasögon. Enda sällskapet är oron för att kroppen inte ska hålla. Wrestling må handla om fejkade matcher, men smällar är smällar och måste tas emot på föreskrivet vis.

När han inte kan betala hyran får han bo i bilen.

Filmen lanseras bland annat med argumentet att Mickey Rourke inte arbetat på tio år och nu fått en ny chans. En koll i vilken filmdatabas som helst visar att det är en överdrift.

Rourke själv ser rätt förskräcklig ut i nöjesreportagen på Youtube och säger invant – medietränat? – i olika promotionintervjuer att den betydligt yngre regissören Darren Aronofsky var en tuffing som kunde rå på honom, och att det var rätt hårda tag under inspelningen.

Sentimental tyngd
Filmen säljs alltså på argumentet att det här handlar om fräna killar som utmanat varandra på duell och att resultatet blivit Stor Konst.

Mycket har också gjorts av det faktum att wrestlaren blir förtjust i en annan kroppsarbetare, en strippa, och att båda är så att säga möts som jämbördigt exploaterade.

Rourke gör sin wrestlare med en slags sentimental tyngd, som om Marcello Mastroianni stelopererat ansiktet och kommit på besök en stund.

Scenerna där han budgetpysslar med kroppen inför matcherna blommar ut till egna små föreställningar: fejkad bränna, hemkörd blondering, billigaste krämerna. Metrosexualitet på dekis; en ny machogenre.

Det andra Amerika
Och filmens dragningskraft handlar säkert om allt detta.

Men i det raka berättandet skymtar en annan nivå. Här finns mer än en glimt av det där andra Amerika, av gymhallarna, de halvskabbiga föreningslokalerna och jobben där ingen törs säga emot arbetsledaren.

Stundtals ger The Wrestler en fullt övertygande bild av hur världen ser ut när fönstren som påstås öppna sig mot nya möjligheter mest blir fönster som man kan trilla ut från.

Ojusta metoder
I ringen mosar, kastar och sparkar wrestlarna varandra. Knän och armbågar måste tejpas innan, annars hänger kropparna inte ihop.
Komediinslagen i matcherna går ut på att skarvarna ska synas, likaså huggen i ryggen och de fula kasten.

Alla ojusta metoder som finns exponeras. Wrestling framställs som en antisport där reglerna mer liknar vanliga livet och dess ingrodda orättvisor.

I kontrast får vi också se något som slår vanliga fikapauser på jobbet med hästlängder: ett mjukt och vänligt samförstånd i omklädningsrummet.

En slags obskyr elit samlas där; de som kan ta stryk, falla och slå sig och fortfarande stå på benen. Deras fans ser om möjligt ännu mer nergångna ut, fast mer åt soffpotatishållet.

Man måste i och för sig inte köpa filmens beskrivning av wrestling som en högre sanning om hur världen är beskaffad.

Inte illa
Däremot skapas i filmen ett spännande inre rum mellan smockorna och smällarna och det sorgliga slutet.

Bitvis är The Wrestler som en fattigdomens liftarguide till galaxen, förvandlar svidande erfarenheter från det nypåvra och finanskrisiga väst till giltig kunskap.

Inte illa för en till synes ganska traditionell loserfilm.

Anne Hedén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn