ANALYS. Bilden av Kulturutredningen kan komma att förändras av stundande debatter, men det har ändå sitt berättigande att snabbt redovisa de omedelbara farhågorna.

Den underförstådda principen tycks vara flexibilitet, med andra ord kortsiktighet. Vilket är i full överensstämmelse med politikens allmänna vridning från myndighetsutövning till en roll som beställare.

Staten och regionerna ska upphandla kultur som motsvarar de rådande allmänpolitiska målen.

Regionalisering
Tanken är att centrala myndigheter ska stå för bevarandet av kulturarvet och för stöd till utövande konstnärer, medan själva inköpen läggs ut på regionala institutioner.

Det vill säga en musei- och biblioteksbit som ska fungera som ett traditionellt ämbetsverk, en stipendiebit som i samma grad som hittills bygger på konstnärlig sakkunskap – och så ett nytt slags Kulturråd som ska fungera som controller och se till att inköpen är väl använda pengar genom att uppfylla de politiska mål som för tillfället är för modet.

Kort sagt en slimmad jättemyndighet som förvaltar det förflutna, en stipendienämnd och i centrum ett uppdrag att satsa på rättänkande och/eller lönsam konst.

Dubbelroll
För den enskilda konstnären kommer detta att leda till ett slags dubbelroll, ett slags halvtidsarbete där man (dvs vissa) dels tack vare stipendier är fri att arbeta autonomt, dels som politiskt beroende uppdragskonstnär förväntas utforma projekt som går att sälja in.

Det kommer att bli jobbigt. Och inställsamt.

Bildning bye bye
Men värst ute är medborgarna.

Bildningsidealet har kapats eller är i varje fall osynligt.

Vi är i kulturutredningens perspektiv bara konsumenter, av upplevelser och samhällsinformation.

Perspektivet att vars och ens förändring befrämjar hela samhällets utveckling är helt ute.

Autonomin hotas
Jag har ännu bara hunnit bläddra. Intrycket är också att det finns många goda formuleringar och mikroanalyser som motsäger helhetsintrycket att kulturens autonomi (självständighet) är allvarligt hotad av de till synes oskyldiga administrativa reformerna.

Det gamla målet att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet är som väntat nerrivet.

Men det är därför inte mindre tankeväckande att den administrativa modell som lanseras står för extrem kommersialism innanför statsapparaten: mesta möjliga samhällsnytta (enligt rådande politiskt mode) för minsta möjliga pengar.

Exempel
En bok för alla kan fungera som prövosten för mitt resonemang. Att de säkerligen inte har nån plats i detta slags administration beror inte (bara) på deras politiska hemhörighet. Utan på att det inte finns nån plats för fristående institutioner och centrumbildningar innanför en kvartalskapitalistisk kulturbudget, allra minst för ett långsiktigt arbete som har folkbildande ambitioner.

Läs också: John Swedenmark "Välkomna, Partena Culture" i LO-Tidningen 20/1 2009.