Då var jag en stolt tioåring med en ny, fin knapp på jackan. Jag höll pappa tryggt i handen när han delade ut flygblad till gävleborna. Flygblad med samma, glada tryck som min nya knapp. En strålande röd sol med texten ”Atomkraft? Nej tack” sken upp från flygbladen.

Det är nästan 30 år sedan nu. Då var uranbrytning något som vi fick lära oss ledde till oreparerbara skador på miljön och farligt radioaktivt avfall, kärnkraftverken var osäkra och avfallshanteringen var något som var ett gigantiskt problem.

På den tiden hölls otaliga studiecirklar om kärnkraften, året innan hade det som inte kunde inträffa ändå hänt i Harrisburg och kärnkraftsförespråkaren Palme vände på klacken och tillät en folkomröstning där alla alternativ innebar en avveckling av kärnkraften. När folkomröstningens resultat redovisades stod det klart att linje två vunnit, en liten besvikelse eftersom mina föräldrar, och därmed jag, hejade på trean.

Folket hade röstat fram att kärnkraften skulle avvecklas

Jag förstod inte så mycket av alternativen då, förutom att vårt lag hade klart snyggaste knappar. Men, kontentan var att det svenska folket hade röstat fram att kärnkraften skulle avvecklas, om än inte lika snabbt som det snygga knapp3–alternativet.

När Tjernobyl-olyckan inträffade var jag 16 år. Då det radioaktiva molnet for in över Sveriges kust regnade det ner över mig och mina kompisar där vi drack våra folköl på gräsmattan utanför Folkparken i Sätra. Jag tänkte mycket på det där med cesiumvärden efteråt, men förstod nog inte riktigt vad som egentligen hade hänt den där vårdagen i Ukraina förrän jag läste Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”.

I dag verkar kärnkraften vara mer populär än någonsin och vad jag förstår av debatten är vare sig uranbrytning, drivande av kärnkraftsverk eller ens slutförvaring några problem vi behöver bry oss om längre.

En massa människor har forskat supermycket om kärnenergi sedan 1980, så visst, de borde antagligen ha klurat ut smarta lösningar, Men jag känner mig inte alls säker och jag är rädd för att vi människor har ett sorgligt kort minne.

Jag blir ledsen när jag tänker på folkomröstningen

Och när jag tänker på den där folkomröstningen för 30 år sedan så blir jag ledsen i hjärtat. Var det helt onödigt att mina föräldrar la sin röst i det där kuvertet? Många människor engagerade sig i kärnkraftsfrågan och trodde faktiskt att deras röster betydde något.

Jag kan förstå att maktens män, för de är oftast män, blir besvikna när de är så generösa så att de tillåter folkomröstningar, och så går folket och röstar på fel alternativ. Då är det ju inte så konstigt att makten beslutar sig för att det där med folkets röst egentligen inte är så viktigt.

Det var någon smart snubbe, jag tror det var Platon, som en gång för länge sedan sa att demokrati, det är massornas tyranni. Jag tycker att vi ska tyrannisera mera.

Anna Norling
Journalist med förflutet som grillbiträde och bingovärdinna

Skicka ett e-postbrev till debattredaktören