Den 22 september 2008 debatterade den franska nationalförsamlingen fortsatt franskt deltagande i den Nato-ledda, fredsframtvingande militära styrkan i Afghanistan, ISAF. President Sarkozys högerregering var för. Socialisterna och andra partier till vänster var emot. Högern vann omröstningen.

Den 18 december diskuterade Sveriges riksdag samma fråga. Regeringen Reinfeldt hade föreslagit utökat svenskt deltagande i ISAF. Att den svenska högern tycker som den franska högern överraskar inte. Men till skillnad från sitt franska broderparti röstade socialdemokraterna i det alliansfria Sverige som högern i Nato-landet Frankrike!

De franska socialisterna motiverade sitt ställningstagande bland annat med att den amerikanska invasionen av Irak helt hade ändrat förutsättningarna för truppinsatsen i Afghanistan. Vad är det de svenska socialdemokraterna vet om kriget i Afghanistan som socialisterna i Frankrike inte har begripit?

Vart är Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik på väg? Det är en bra fråga att diskutera just i år då det är 200 år sedan vi inledde den småstatspolitik som lett till den långa freden. Håller den på att avslutas och avlösas av militär aktivism och äventyrlighet? Vad återstår av den militära alliansfriheten i fredstid? Neutralitet i händelse av krig har ersatts av vaga formuleringar om att vi inte ska stå ”passiva” om något grannland råkar i … ja, vadå? Krig kanske?

Röster höjs på nytt för att vi ska gå med i Nato. Det är egendomligt eftersom militära och politiska skäl för en anslutning minskade dramatiskt i och med att det kalla kriget upphörde och Warszawapakten förpassades till historiens skräphög.

Utrikes- och försvarspolitiken behöver principer
Utrikes- och försvarspolitiken saknar i dag styrsel och principer. Den måste förankras i Sveriges intressen, ty nationalstatens grundidé är naturligtvis ett egenintresse: att skydda de egna invånarna, att befrämja deras välstånd och välfärd.

Det behöver inte leda till inåtvändhet. Olof Palme grundade sin internationalism också i ett svenskt nationellt intresse. När han kritiserade det amerikanska kriget i Vietnam var det ju två teman han återkom till: 1 avkolonialiseringen var en historisk utveckling som inte kunde och borde hejdas utan att man riskerade internationell fred, och 2 de små staterna måste själva få forma sin utveckling på eget ansvar.

Sverige är ett rikt land. Men litet. Och än mindre kommer det att bli, relativt sett, när ekonomierna i Asien, Latinamerika och Östeuropa växer. Ett litet land med begränsade resurser och inflytande måste definiera sina viktigaste nationella intressen och konsekvent agera för dessa om man vill ha inflytande. Ingen annan än Sverige är beredd att försvara Sverige och våra nationella intressen!

”FN kallar, EU-solidariteten kräver”, det är refrängen när EU- och FN-politiker och funktionärer talar till oss. Finns det ingen som företräder svenska intressen? Jämfört med de kavata kontinentaleuropéerna framstår vi mest som allmänt snälla och menlöst välvilliga.

EU militariseras och Sverige följer med
EU håller nu på att militariseras. Den utvecklingen drivs på av de stora länderna i Europa, Nato och USA. Men även Sverige har följt med. Vi menar att vi istället ska hålla fast vid vår rätt till en egen väg.

Ska vi delta i fredsframtvingande militära operationer på andra sidan jordklotet, som i Afghanistan?

Som argument för dessa militära insatser brukar anföras att konflikterna annars kommer till Sverige. Det är ju nonsens! Det var under det kalla kriget, när världen var uppdelad mellan Moskva och Washington, som det fanns en rädsla för att en regional konflikt kunde spridas och nå den centrala nivån, där kärnvapnen fanns.

Nu är det lättare att isolera lokala konflikter och hindra dem från att sprida sig. Men om vi ger oss in i olika konflikthärdar – med de ädlaste avsikter – så riskerar vi att bli en del av konflikten i stället för en del av lösningen.

Frågan är om man främjar demokratin i Afghanistan genom att föra krig
Självfallet är vi inte emot civila, humanitära insatser, tvärtom. Frågan är dock om man främjar demokrati, kvinnors frigörelse och barns trygghet i Afghanistan genom att föra krig i landet. Natos bomber driver förmodligen befolkningen i armarna på talibanerna. Vet vi vad afghanerna själva vill göra med sitt land, sin religion och sitt samhälle? Efter att i över 1.000 år ha levt i ett muslimskt klansamhälle ska afghanerna nu förmås införa västeuropiska/ amerikanska levnadssätt. Hur pass realistiskt är det?

Det finns många länder där vi kunde ge ett bidrag för att lindra mänskligt elände, jorden är en jämmerdal. Vad prioriterar en medkännande svensk? Att vi nu satt Afghanistan högst på vår lista är ju egentligen ett amerikanskt militärt beslut från 2001.

Säkerhetspolitiken ska inte baseras på bildtska ubåtsfantasier eller andra uttryck för den periodvis uppdykande ryss-skräcken.
Hjalmar Branting fick 1921 Nobels fredspris för sitt arbete för fred, internationellt samarbete och folkrätt. De principerna har varit vägledande för socialdemokratins internationella engagemang. På den vägen vi skapat förtroende i omvärlden. Vi riskerar nu att tanklöst förslösa detta arv.

Sverige ska naturligtvis ha ett militärt försvar. Det ska försvara Sverige. Det får inte råda någon tvekan om att detta är uppgiften. Vi kan delta i internationella operationer om det i botten finns ett klart FN-beslut och om vi själva bedömer att vi kan genomföra uppdraget.

Vi bör finte ge oss in på fredsframtvingande krigshandlingar
Vår erfarenhet begränsar sig till så kallade fredsbevarande operationer, alltså när det finns ett avtal om att bevara en fred eller övervaka ett stilleståndsavtal. Vi bör för vår del inte ge oss in på fredsframtvingande krigshandlingar.

Det finns emellertid ett grundproblem med fredsbevarande insatser i Mellanöstern. I botten på konflikterna där ligger oftast den israelisk-palestinska frågan . Sverige borde ställa upp följande princip: Ett villkor för svenskt deltagande i detta område är att det slutits en fred mellan Israel och Palestina som båda parter accepterar. Stormakterna som kan driva fram ett fredsavtal måste ta sitt ansvar för att lösa det politiska problemet.

Anders Ferm,  före detta ambassadör
Thage G. Peterson, före detta talman och försvarsminister

Skicka ett e-postbrev till debattredaktören